dräkt

Dräkten har burits av doña Rosita, en kvinna som Montell träffade på vid grönsaksmarknaden och fick besöka hennes hem i utkanten av Mexico City.

Doña Rosita tillhör ett religiöst sällskap som dansar vid vallfärdsorten Guadalupe. Platsens historia daterar sig tillbaka till 1531 då Juan Diego, en fattig indian, fick en uppenbarelse och såg Guadalupemadonnan. Platsen, vid ett berg, Cerro del Tepeyac, där Guadalupe nu ligger, blev en vallfärdsort för pilgrimmer, en katedral uppfördes och många religiösa sällskap dansar till madonnans ära vid de olika små kapellen som nu också finns vid berget. 1754 förklarades madonnan vara Mexicos beskyddarinna och symbolen för landets kyrka. Den 12 december firas sedan dess madonnan Guadalupe.

Doña Rosita förtjänade sitt uppehälle som grönsaksförsäljare i Mexico D.F., men hennes liv och intresse kretsade kring madonnan och danserna till hennes ära. När hennes dotter insjuknade bad doña Rosita till madonnan och lovade att om dottern blev frisk skulle hon varje år vallfärda till Guadalupe, Chalma och Los Remedios för att dansa till madonnans ära.
När Gösta Montell besökte doña Rosita i hennes hem, skriver han att "vid en försiktig fråga efter dansprydnaderna gjorde Rosita märkbart förlägen. Så småningom kröp det fram att grannlåterna förvarades på pantbanken." Hon var "också djupt bekymrad för huru hon skulle kunna få råd att köpa ett par nya sandaler till nästa fest i Chalma. Jag är alldeles övertygad om, att hon såg ett nytt bevis på madonnans godhet och omtanke i vårt oväntade uppdykande! Det behövdes endast några pesos för att lösa panterna och hennes rörande tacksamhet var säkert värd mångdubbelt mer." Se vidare sid 116 ff i Gösta Montells bok Mexikanskt.

Dräkten har burits av doña Rosita som Montell träffade på i hennes hem i utkanten av Mexico City.
Doña Rosita förtjänade sitt uppehälle som grönsaksförsäljare i Mexico D.F., men hennes liv och intresse kretsade kring madonnan och danserna till hennes ära.
Gösta Montell berättar att "vid en försiktig fråga efter dansprydnaderna gjorde Rosita märkbart förlägen. Så småningom kröp det fram att grannlåterna förvarades på pantbanken." Hon var "också djupt bekymrad för huru hon skulle kunna få råd att köpa ett par nya sandaler till nästa fest i Chalma. Jag är alldeles övertygad om, att hon såg ett nytt bevis på madonnans godhet och omtanke i vårt oväntade uppdykande! Det behövdes endast några pesos för att lösa panterna och hennes rörande tacksamhet var säkert värd mångdubbelt mer." sid 118 i Gösta Montells bok Mexikanskt.