skulptur, figur

Dâkinî Simhavaktrâ, tib. mkha 'gro ma seng ge'i gdong can, "Luftvandrerskan med lejonansikte".
Pekingkatalogen: Simhavaktrâ (sen-gdon-ma)
Kropp: Mörkblå hudfärg, två armar, två ben, ett vitt grinande lejonhuvud med nedhängande öron och ett tredje vertikalt öga i pannan, flammande rött hår, skallkrona, tredubbla halsband, dubbla armband och fotringar, cakra-smycke på magen, runt höfterna tigerskinn nedanför ett gyllene bälte, över ryggen huden av en yaksa-demon, från nacken över axlarna nedfallande grönt stolaband. Profi-lerad hand och fot från brun människohud knuten under hakan. Brösten markerade.
āsana: Câpasthâna/ardhaparayankâsana, dansande i pil-båge-ställning ovanpå liggande naken vit kvinna i ett hav av blod med stilicerade och profilerade vågor på en triangulär sockel med sidor i profilerade och stilicerade bergsformationer i grönt och brunt.
Mudrâ och attribut: Vänster hand kapâla (skallskål) i vitt och rött; mot vänster arm lutad en khatvânga (magisk stav) med rosett, gyllene vas, samt tre huvuden i blått, rött och vitt med ett gyllene krön. Höger hand en kartr (hackkniv).
Atypiskt: Simhavaktrâ beskrivs i litteraturen såsom röd med vitt ansikte, här framställs hon emellertid i sin mörkblå form.
Färgförluster: Stolabandet på flera ställen, vänster tumme, höger arm och knä, skallskålen, vänster lår och knä, demonhudens vänstra fotled, khatvângan på flera ställen.
Övrigt: Sockelns ovansida något nedtryckt. Lagning med tenn på stolabandet vid nacken. Hackknivens blad löst.
Försluten med träplatta, ej fylld.
Ålder och tillverkningsort: Ca. 1900, Mongoliet eller möjligen ateljé i Peking för mongolisk marknad.
Material: Målad driven koppar med turkoser och koraller.

Simhavaktrâ, "Hon med lejonhuvud", tillhör kategorin dâkinî, tib. mkha 'gro ma, "luftvandrerskor", en slags änglaliknande väsen som utan vingar tänks kunna flyga genom luften och utgöra en förbindelselänk mellan människor och den andliga/himmelska världen. Som initiationsgudinnor hjälper de tantriker-na att förstå texternas gåtfulla språk och att finna lämpliga meditationsgrottor och undangömda skrifter. De undervisar tantrikerna i metoder att uppnå övernaturliga krafter, siddhi, och inspirerar dem till att nå en djupare andlig insikt. De indelas i olika grupper, bl.a. "de som har lämnat världen" och "de som ännu lever i världen". Vanligen avbildas de nakna och dansande, iklädda smycken av människoben, tâdanka, och med kronor av kranier. De förekom-mer i såväl milda som skräckinjagande former, eller som här med djurhuvud. Padmasambhavas födelseplats Udyâna/Uddiyâna i Kashmir anges som deras klassiska hemtrakt.
Simhavaktrâ är en av gudinnan dpal ldan lha mo's skräckinjagande följeslagare, men förekommer även avbildad ensam och då alltid i dansande ställning. Hon framträder också som anförare av andra djurhövdade dâkinî. Ibland ingår hon i en grupp med tre djurhövdade dakînî bestående av den tigerhövdade Vyâghra-vaktrâ, och den björnhövdade Rkshavaktrâ och som särskilt anropas vid krigsfara. De anses kunna avvärja alla slags hinder - såväl andliga som materiella - såsom sjukdom, ekonomisk misär och krig, vilka kan "stå i vägen", bar chad, för en andlig utveckling. Ibland tillkommer som en fjärde gudinna dred gdong ma avbildad med ett gult björnhuvud eller Makaravaktrâ, ett snabelhövdat vattenodjur.
Simhavaktrâ avbildas enligt bl.a. Lavizzari-Raeuber (1989:208) som röd, blå eller vit, medan Grünwedel (1900:179) anger hennes färg som blå, och som sådan finns hon bl,a, återgiven på två rullmålningar av Sauberzweig (1981:218). Som blå kallas hon Nîla Simhavaktrâ, mkha ´gro ma seng ge'i gdong can sngon ma.

Schumann, H.W. 1986, s 173, 182 f
Olschak, B. 1972, s 158
Grünwedel, A. 1900, s 175, 179
Rhie, M.M., Thurman, R.A.F. 1991, s 304
Lavizzari-Raeuber, A. 1989 (1984), s 208
Chandra, L. 1988, nr 743
Sauberzweig, Dieter,Tantrische Kunst des Buddhismus, 1981 Verlag Ullstein GbmH Berlin, Franfurt/M, Wien, s 218 f.