skulptur, figur

En jämförelse mellan de tibetanska respektive kinesiska namnen i de av Olschak och Clark publicerade serierna görs nedan i tabellform. Figurernas handställning, skr. mudrâ, anges med bokstäver: a) Dhyâna, "mediterande"; händerna vilar i knät med handflatan uppåtvänd. b) Bhûmisparsha, "jordbe-rörande"; handens fingrar vidrör marken. c) Vitarka, "predikande"; handens tumme och pekfinger möts och bildar Lärans hjul. d) Dharmacakra (not 8), ”igångsättandet av Lärans hjul”; båda händer i brösthöjd varvid tumme och pekfinger möts. e) Uttarabodhi, ”den högsta upplysningen”; händerna knäppta i brösthöjd med båda pekfingrarna parallellt mot varandra pekande uppåt antydande motsatsernas förening. f) Buddhashramana, ”askes” eller ”försakelse”; höger hand utsträckt nedåt antydande ett avståndstagande från världslig njutning (not 9). g) Abhaya, ”utan fruktan”; öppen höjd hand med handflatan mot betraktaren. h) Samaya/bodhyagrî, ”den högsta upplysningen”; högerhandens pekfinger (symboliserande enheten) omsluts av vänsterhandens fingrar (symboliserande mångfalden)(not 10). i) Karana, ”banngesten”; handen sluten med pekfinger och lillfinger utsträckta likt hornen på en hotfull yak. Här hållande ett numera förlorat segerbanér, skr. dhvaja, tib. rgyal mtshan. j) Karana. Här hållande ett flammande svärd, skr. khatka, tib. ral gri, k) Varada, ”välsignande”; nedåtriktad öppen hand med handflatan mot betraktaren. l) Oidentifierad; vänster hand vilar öppen i knät med pekfinger och tumme slutna mot varandra. m) Upekshâ, ”remaining in the middle of things”, vänster hand vilar öppen i knät.
Exempelvis ”bl” utläses: höger hand bhûmisparsha, vänster hand ”oidenti-fierad”. Då identifieringen av handställningen är osäker anges detta med ett ”?”. Om en hand saknas på grund av skada anges detta med ”-”. Då figurens hand är rekonstruerad och sålunda inte ursprunglig anges detta med parentes (). (not 11).

De 35 biktbuddhorna, tib. bde gshegs so lnga el. ltung bshags, hör till kretsen av de s.k tusen buddhorna, tib. sangs rgyas stong, som ofta avbildas på väggarna i huvudtemplet i tibetanska kloster (not 1). (H. 2055-2089) De tusen buddhorna beskrivs i en sanskrittext Bhadrakalpikasûtra, tib. mdo sde bskal bzang, "Ledtråden till den lyckliga tidsåldern", känd i Tibet sedan 600-talet. Den ursprungliga texten för de 35 biktbuddhorna har visserligen gått förlorad, men finns citerad av bl.a. Shantideva, tib. zhi ba lha, 695-770. Också Tsong kha pa,1357-1419, har i verket sangs rgyas so lnga'i mngon rtogs dang lha sku'i phyag 'tshal (not 2) detaljerat beskrivit biktbuddhorna, som även återfinnns i ett arbete av hans lärjunge rGyal tshab, 1364-1432, (not 3) kallat sangs rgyas sum cu so lnga'i mtshan gyi phan yon. (not 4)

De avbildas i regnbågens olika färger sittande på lotustroner i meditations-ställning, skr. dhyânâsana (not 5), med korslagda ben och de uppåtvända fotsulorna synliga. Antalet motsvaras av de 35 himmelsriktningarna där de tänks närvarande och på så sätt i sin mångfald förkroppsliga buddhanaturens allestädesnärvaro. De kan ses som en slags motsats till olika slag av mänsklig svaghet och onda handlingar.

I kulten åkallas de av munkförsamlingen både vid den dagliga mor- gonsamlingen samt en gång i månaden under den s.k. apattitadeshanavidhi-riten, tib. ltung ba bshags pa'i cho ga, då munkarna gemensamt högtidligen avlägger sin syndabekännelse. Som biktspegel används den mahayanska texten Triskandhasûtra, tib. phung po gsum pa'i mdo, bland tibetaner mer allmänt känd som byang chub ltung bshags, "Bön om förlåtelse för fel begångna av dem som vandrar bodhisattvavägen". (not 6)

Serien har tillverkats i Kina (Peking?) på 1700-talet och är av god kvalitet men i varierande skick. I något fall saknas t.ex. hand (nr.2087), attribut i form av ett segerbanér (nr.2083) eller andra viktiga detaljer såsom beskyddande ormar (nr.2058). I ett fall har en hel arm varit rekonstruerad redan vid försäljningen i Peking (nr.2059).

I den i Peking 1929 sammanställda och illustrerade auktionskatalogen över Gomboievs samling har buddhorna helt korrekt angetts såsom ¿segerrika¿ (skr. jina, tib. rgyal ba) även om beteckningen konsekvent saknas i inskriptionerna. (not 7)

Noter till texterna i beskrivningen:
1. En tidig och daterbar framställning av biktbuddhorna återfinns som väggmålning i ett av kapellen i den stora stupan i rGyal rtse från ca. 1440. Batchelor, S. 1987. The Tibet Guide. London: Wisdom Publications, s. 289.

2 ¿Beskrivning av de 35 buddhorna och vördnaden av deras gudomliga kroppar¿.

3 Namnet betyder 'kronprins', skr. yuvarâja. rGyal tshab mottog vid Tsong kha pas död 1419 värdig- heten som efterträdare och abbot för det presigefyllda klostret dGa ldan, centrum för den tibetanska klosterreformationen. Att biktbuddhorna kom att beskrivas i litteraturen av just Tsong kha pa och rGyal tshab syns ganska naturligt mot bakgrund av den vikt man inom dge lugs pa (dga ldan pa) lade vid just klosterlivets etik och munkarnas vandel.

4 ¿Nyttan av de 35 buddhornas kännetecken¿.

5 Även kallad padmâsana el. vajrâsana, lotusställningen resp. diamantställningen.

6 Två sådana biktspeglar ingår i Hedinstiftelsens samling av tibetanska texter: H.6040.E, H.3680.c'e.

7 I katalogen har vissa förväxlingar skett av fotografierna, varvid nr. 2076, 2077, 2078 omkastats med respektive nr. 2073, 2074 och 2075

8 Även kallad Dharmacakrapravartanamudrâ.

9 Flera av biktbuddhorna avbildas med denna gest. En egenhet i Hedinsamlingens serie är att den utsträckta handens pekfinger och tumme möts ¿som om de griper ett litet korn av sanning¿, och liknar därvid ¿begripandets gest¿, skr. cincihnamudrâ.

10 Handställningen förekommer också omvänd, vilket just är fallet med figur H.2077.

11 Identifieringen av de olika handställningarna görs med viss reservation, då olika författare anger olika namn.

Hedin tib./kin. Olschak tib. Clark tib. Clark kin.
2055 bm 97 82 82
2056 cl 98 83 83
2057 aa 99 84 84
2058 cl 100 85 85
2059 (c?)c 101 86 86
2060 cl 102 87 87
2061 bm 103 88 88
2062 bm 104 89 89
2063 gm 105 90 90
2964 ee 106 91 91
2065 aa 107 92 92
2066 cl 108 93
2067 bm 109 94 93
2068 cl 110 95 94
2069 aa 111 96 95
2070 cl 112 97
2071 f?c 113 98 96
2072 bm 114 99 98
2073 cl 115 100 99
2074 hh 116 101 101
2075 aa 117 102 100
2076 cl 118 103 102
2077 f?c 119 104 103
2078 bm 120 105 104
2079 bm 121 106 106
2080 aa 122 107 107
2081 aa 123 108 108
2082 cl 124 109 109
2083 im 125 110 110
2084 jm 126 111 111
2085 aa 127 112 112
2086 bm 128 113 113
2087 kc 129 114 114
2088 -c 131 115 115
2089 aa 130? 116? 116?

Som framgår av tabellen saknar den kinesiska texten på nr. 2066 och 2070 motsvarande namnform hos Clark. Nr. 2089 återfinns i sin helhet varken hos Olschak eller Clark vad gäller den fullständiga tibetanska och kinesiska namnformen. Dessutom framgår tydligt av tabellen hur seriens kinesiska namn fr.o.m. nr. 2067 t.o.m. nr. 2078 vid jämförelse med Clark förskjuts ett eller två steg. En möjlig förklaring är slarv eller okunnighet vid tillverkningen. Det är inte säkert att tillverkarna behärskade både kinesiska och tibetanska, eller att de över huvud taget alltid var läskunniga.

Den uppsättning biktbuddhor som ingår i Nicolai Gomboievs samling är komplett och består av 35 figurer, ca 33 cm. höga, utförda i guldlack på en grund av massa (rökelseaska?) och trä. Finare detaljer såsom huvud, armar, händer är utförda i trä. Figurerna är fyllda med en botten försedd med en korsad vajra, skr. vishvavajra, tib. rdo rje rgya gram, målad i guld. Lotustronens bas har förstärkts med en metallring.

Varje buddha är avbildad sittande i dhyânâsana på en dubbel lotus och har på lotustronens fram- och baksida inskriptioner i upphöjd relief på tibetanska respektive kinesiska. Trots detta är identifieringen inte helt självklar, då i flera fall en och samma figurs tibetanska respektive kinesiska namn inte motsvaras av jämförbara ikonografiska serier. I de fall avvikande läsarter förekommer har detta noterats i dokumentationen. Avvikelser föreligger också vad gäller figurernas olika handställning, skr. mudrâ, tib. phyag rgya, där tillverkaren använt sig av ett ganska begränsat register. I några fall är den tibetanska texten endast delvis bevarad. I de fall texten är skadad har den rekonstruerade texten angetts inom parentes.

Också kinesiska karaktärer kan vara svårlästa på grund av materialets beskaffenhet. De kinesiska namnen är i de flesta fall en ren översättning av sanskritnamnens betydelse, men i några fall är de kinesiska tecknen valda för sin ljudmässiga likhet med sanskritnamnens uttal.

På samtliga figurer avslutas den tibetanska texten med ¿la na mo¿, dvs. ett ¿ära vare¿ föregånget av dativändelsen "la". Vid transkriberingen av namnen har detta konsekvent utelämnats.

Inskriptionerna:
Buddhafigurernas kinesiska namn (transkriberade enligt såväl Pinyin som Wade-Giles) samt tibetanska namn (transkriberade enligt Wylie) återges tillsammans med motsvarande sanskritform.

Serien med biktbuddhorna ingår i några redan publicerade ikonografiska arbeten:

de s.k. 300 bilderna (tib. sku brnyan brgya phrag gsum eller sku brnyam sum brgya), ett arbete tillskrivet Lalitavajra, storlama i Peking (Olschak 1972: nr.97-131; Chandra 1987; Pander 1889; Pander 1890).
de s.k. 360 bilderna (kin. Chu fo p'u-sa shêng hsiang tsan), ett unikt manuskript i Pekings nationalbibliotek (Clark 1937: nr. B82-116);
ett tibeto-mongoliskt pantheon (Chandra, Vira 1961-1972; Chandra 1987);
en serie av ursprungligen 787 bronsstatyetter i templet Pao-hsiang Lou i Förbjudna staden i Peking (Clark 1937: A1A13, 22-25, 30-34, 37-61).

Den av Clark publicerade serien på 360 bilder måste i det här sammanhanget betraktas som särskilt värdefull, eftersom samtliga avbildade gudomligheter anges med sina såväl tibetanska som kinesiska, mongoliska och manchuriska namnformer.

Vid en jämförelse av serien biktbuddhor i de 300 respektive 360 bilderna finner man en huvudsaklig överensstämmelse i ordningen så när som på de två sista. Den i Peking uppgjorda katalogen över Gomboievs samling följer här de 300 med buddhan ri dbang gi rgyal po (nr. 2088) såsom näst sist följd av rin chen padma (nr.2089). Den svårt skadade tibetanska texten på nr. 2088, i katalogen identifierad som ri dbang gi rgyal po, bör emellertid utläsas rin che(n padma rnam) par g(non pa) - rekonstruerad text satt inom parentes. En sådan tolkning styrks dessutom av att figurens kinesiska namn Pao hua yu pu fou överensstämmer med den av Clark (1937:nr.B 115) publicerade serien. Också Tucci (1949:357 ff.) har i sin publicerade namnlista över buddhorna rin chen padma såsom den näst sista i serien. Av Pekingkatalogens fotografier framgår att figurens text var svårt skadad redan vid försäljningen, vilket förklarar den felaktiga identifieringen.

Ashencaen, D. och Leonov, G. 1995.The Mirror of Mind - Art of Vajrayana Buddhism. London: Spink, s . 100.

Catalogue of collection of Gods of the Lamaist Pantheon (Tibetan and Mongolian). Peking. Författare och tryckår saknas.

Chandra, L. 1987. Buddhist iconography, 1,2. New Delhi: Aditya Prakashan. 2 s. 717 ff. bild 2300-2334.

Chandra, L. och Vira, R. 1961-1972. A New Tibeto- Mongol Pantheon. New Delhi: I.A.I.C. Bild nr. 171, 172, 175-178, 184, 185, 191, 192, 198, 199, 205, 206, 212, 213, 219, 220, 226, 227, 232, 233, 238, 239, 245, 246, 252, 253, 258, 259, 264-267.

Clark, W. E. 1937. Two Lamaistic Pantheons, 1,2. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press, 1 s. xiv ff., 2 bild A1A13, 22-25, 30-34, 37-61, B82-116.

Eracle, J. 1970. L' art des thanka et le bouddhisme tantrique. Genève: Musée d'ethnographie, s. 70 f.

Essen, G.-W. och Thingo, T. T. 1989. Die Götter des Himalaya, 1 Tafelband, 2 Bestandskatalog. München: Prestel Verlag, 2 s. 21 ff.

Lauf, D.-I. 1976. Secret Revelation of Tibetan Thankas. Freiburg im Breslau: Aurum Verlag, s. 54 f.

Lavizzari Raeber, A. 1989 (1984).Thankas, Rollbilder aus dem Himalaya - Kunst und mystische Bedeutung. Köln: DuMont Buchverlag, s. 161 f.

Lessing, F.D., The eighteen worthies crossing the sea, Reports 38/VIII:6, Stockholm 1954.

Olschak, B. C. 1972. Mystik und Kunst Alttibets. Bern und Stuttgart: Hallwag Verlag, sid. 136 ff., bild nr. 97.131.

Pander, E. 1889. Das lamaistische Pantheon. I Zeitschrift für Ethnologie och i Bibliotheca Buddhica, Vol.5 (ed.) S.F. Oldenburg, St. Petersburg 1903.

Pander E. 1890. Das Pantheon des Tschangtscha Hutuktu. IVeröffentlichungen aus dem kgl. Museum für Völkerkunde in Berlin, 1, 2/3 (ed) A. Grünwedel.

Schumann, H.W. 1986. Buddhistische Bilderwelt. Köln: Eugen Diederichs Verlag, s. 114 f.

Tucci, G. 1949.Tibetan Painted Scrolls. Rom: La libreria dello stato, s. 357 ff.