textil, tygprov, kasuri

Textilfragment, vitt och blått, av tuskaftat bomullstyg med dekor av lejon och pion. Fragmentet går från stadkant till stadkant och är ofållat.

Dekoren är utförd i s k kasuri (reservagefärgning av, i detta fall, inslagstrådarna, "inslagsikat"). Motivets karaktär gör att denna form av kasuri kallas e-gasuri ("bild-kasuri"). Hela samlingen är väldokumenterad (av samlaren) och försedd med proveniensbestämning och datering. Detta fragment dateras till sent 1800-tal. Från Iyo-provinsen, Ehime-prefekturen, Shikoku.

Äldre forskning menade att kasuri-tekniken spreds sig långsamt över Japan med start i Satsuma (Kyushu), fortsatte vidare till Kurume på norra Kyushu och därefter åt nordöst (Dusenbury i Rathbun (ed) 1993, s 65) (österut från Kurume ligger ursprungsorten för detta fragment, Iyo). Numera har dessa uppgifter reviderats. Influenser kom från flera håll (ibid s 65) och förändringar skedde ofta genom kommersiell efterfrågan. Tidsmässigt är det sannolikt att det endast fanns en liten produktion av kasuri i Japan före 1700-talet och att den blev spridd under sent 1700-tidigt 1800-tal. Troligen gjordes inte kasuri i Satsuma före 1740, alltså avsevärt senare än i andra delar av landet (ibid s 66). Den största andelen kasuri-textilier tillverkades i hemmet av kvinnor vintertid, som ett naturligt "säsongsarbete" då det inte gick att arbeta med ris och andra grödor. Detta såldes sedan i städerna (ibid s 66). Om bomullsproduktionen i Japan råder det delade meningar vad gäller utbredning och tillgång kontra tidsaspekten. Men för kasuri-prodktionen spelade tillgången på bomullsfiber stor roll under 1800-talet. Det gick snabbare att bearbeta (spinna) och lättare att färga än de tidigare bastfiberna som varit gängse. Förordningar mot användandet av "lyxtyger" hos numerärt sett stora delar av befolkningen, stimulerade tillverkningen av kasuri- samt katazome-dekorerade (reservagefärgning med stenciler) bomullstyger, (ibid s 67). I modet hos medelklassen spelade bl a randiga och kasuri-dekorerade kimono en stor roll som uttryck för iki- och sui-estetiken.

Teknsikt sett skedde en utveckling i och med "bildstället" (e-dai är en av flera termer) som kom på 1800-talets mitt. Detta var en hjälp för att kunna veta var man skulle knyta om inslagstrådarna inför färgningen. Mellan två kamliknade delar spänns en "guide-tråd" (tane-ito) fram och tillbaka tills en "falsk" uppsättning inslagstrådar uppstår. Mönstret målas (efter pappersförlaga eller med hjälp av en stencil, katagami). Efter detta sträcks guidetråden ut, t ex på en varpa, som en vägledning för omknytningen. (ibid s 68). Det finns också andra vägledningsmetoder. (PH)
Mörkblått tyg med mönster i ikat (beskrivning från gamla textildatabasen)