fetisch

Fetisch, antropomorf skulptur med stor färgsymbolism. En kraftbärande bilongo-behållare över magen där en snäcka suttit, men fastnat och lämnat tomrum. Behållaren inramad av varsin rad vita pärlor med blå ränder uptill kring halsen och nertill kring bäckenet.
Vita och röda pärlor i snören som svans.

Missionär Johan Hammar skriver om tekiskulptur att dessa:
"I förbigående nämnde vi biteki som föreställa människor. De göras av någon i träsnideri kunnig person och säljas till prästen såvitt han ej tillverkar dem själv. Man tror att i en teki bor någon avlidens ande och verkar. De invigas och helgas precis som minkisk och skola enligt Minludi vara mäktigare än dessa. Om dem berättar han:
Då någon vill komma i besittning av en teki, ska han gå till en präst som har en sådan. Den bäres till den blivande prästens by och denna tittar teki i sätet under det han nämner vilkens persons ande som ska taga sin boning i den. Denne person ska de inom fyra dagar dödas i krig. Lyckas ej detta ska den utsedde falla ner från en hög palm eller störta i ett bråddjup. När han dött går hans ande in genom sätet på träfiguren som därigenom blir en mäktig fetisch. Härpå inviges teki på samma sätt som nkisi men så tillägger den nya ägaren: Mkwende, om teki fått detta namn, du ska inte ¿äta¿ andra än de friska och starka. Du ska vara i vår by och skydda oss och alltid lyda min röst. Men gå till andra byar och döda män och kvinnor ty unga och gamla smäda dig där och säga att du ej haft någon kraft.
På det att teki må kunna gå till andra byar lämnas dörren till hans hus på glänt till natt och dag. Namn på biteko äro: makwende, nkondi, mbambi, zabakongo m.fl.
En teki dödas då ägaren till den dött. Den lägges i en flod eller ett träsk eller på någon obebodd plats med dåligt rykte, vid en palm eller ett nsafu-träd för att där ruttna. Om någon äter av det trädets frukt dör han. På platser där inget gräs växer får ej teki läggas ty då ska det inte regna." (1907:143-145)

För mer info om nkisi se 1906.46.0001

Nr 2. Nikisi 1906.46.4 insamlad av Karl Edvard Laman. Donerad till Nordenskiölds etnografiska missionsutställning. Fernissan påförd av Laman själv.
De vita handskarna
Jag står inför ett föremål av en, för mig, okänd kategori. I decennier har det vilat här, på sin bestämda plats i museimagasinets klimatanpassade mörker. De hemliga ingredienserna finns i en invaxad klump på skulpturens mage. Det kan vara delar av växter eller djur. Det kan vara aska från mycket gamla eldstäder eller jord från stigar där människor gått, så länge någon kan minnas. Skulpturen föreställer inte. Den är ett kärl som håller samman och förmår förena det vitt åtskilda i en enda kropp. Pärlornas färg har bestämda betydelser. I botten finner jag den koloniala cirkulationens ärr: föremålsnumrets beständiga och prydliga piktur.
Många händer har tagit i det förr. Vägen hit var en osannolik stafett mellan träsnidaren, den rituella experten, brukarna och samlaren, som förde det över kontinenterna och haven. Utställt i Stockholm, vid seklets början, fick det symbolisera det primitiva och hedniska.
Nu lyfter jag det varsamt, men utan att beröra det. Som konservatorn lärt mig bär jag vita bomullshandskar. Den kongolesiska kollegan ler: ”Du behöver inte de där. Det är inte laddat längre. Och om det så vore, skulle de ändå inte hjälpa.” Han har både rätt och fel. Förnekar man och överger vördandens praktiker slutar laddningen verka. Men nya tabun och tecken har tagit de gamlas plats. Energi kan aldrig förstöras. Den antar bara ny form. (Lotten Gustavsson, 2004)