sköld, vapen

Rund sköld lackerad i svart med guldmotiv, fåglar, blommor och trollslända. Mitt på sköldens framsida finns det coyetska familjevapnet avbildat i guldlack. Baksida i "päronskalsmönster" (nashiji). På baksidan av skölden finns en lapp med handskriven påskrift:

"Denna sköld har tillhört Fredrik Juliison Coyet f. 1620 adlad i Sverige jämte sin broder ambassadören Peter Julius Coyet 1649. Holländsk ståthållare på Formosa i Ostindien död i Holland 1689"

Enligt andra uppgifter levde Fredrik Coyet 1615-1687 (och inte 1620-1689). Namnet "Juliison" syftar på fadern, som hette Julius (Gillis). Julius förekommer även som andranamn för Fredrik i vissa källor.

Fredrik Coyet vistades i Japan (Nagasaki) 1647-48 samt 1651-52 som ”opperhoofd” (”överhuvud” i holländska ostindiska kompaniet). Senare blev han guvernör på Taiwan/Formosa som då var ockuperat av Holland.

Enligt korrespondens mellan museet och Carl-Michael Coyet vistades Fredrik Coyet i Tainan på Taiwan, där han på museet numera finns dels som vaxdocka, dels som oljemålning. Ruinerna finns kvar efter det holländska fästet "Fort Zeelandia". Fredrik Coyet samt ytterligare två generationer verkade i Fjärran Östern och flera minnesmärken finns kvar, bl.a. det äldsta huset som finns kvar i Jakarta (f.d. Batavia) som var hans sonson Fredrik Wilhelms boning - idag ett kinesiskt tempel med hans vapen och namn inhugget på en hinduisk staty i trädgården.

Coyet, med anor från Brabant, var sannolikt en av de första med åtminstone delvis svensk bakgrund i Japan. Han skrev en dagbok som i utdrag och referat publicerades på svenska först 1953.

(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Enligt sakkunnig Erik Emanuelsson på Naturhistoriska riksmuseet i mejlkorrespondens med intendent Michel Lee maj 2025 kan blommorna på skölden tolkas som lilja (alternativt azalea, Rhododendron japonica, enligt Marchus Arnerup på NRM), Ipomea hederacea, stiliserad krysantemum samt kamelia (Camellia japonica), men de har också drag av fantasiblommor och hybrider.

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

This shield purportedly belonged to Fredrik Coyet (c. 1620-1689). Coyet, originally haling from Brabant, was probably one of the first Swedes to visit Japan. He resided there as head ("opperhoofd") of the Dutch East India Company (VOC) in Nagasakiin 1647-48 and again in 1652-53. Later he became Governor of Formosa (Taiwan), which at that time was occupied by Holland. He kept a diary, excerpts and paraphrases of which were first published in Swedish in 1953.

Shield with flowers, birds, dragonfly and the crest of Coyet. 1640-50s. Gold and black lacquer on leather, on the rear "pear-skin pattern", (nashiji). Diam 64,5 cm. Formerly in the collection of C F Coyet, deposition from the Royal Armoury.

(Based on text from the exhibition catalogue Japan. Artefacts and images tell the story. 2011). /PH