Manteln är en typ av kakahu som kallas kaitaka, i tunn nyzeeländskt lin, och bland de mer prestigefyllda plaggen av Maori dräkt. De tillverkas av muka, nyzeeländskt lin, som i sin tur utvinns ur bladen av de arter av harakeke, nyzeeländskt lin, som ger den finaste kvalitén karakteriserad av den silkeslika ytan och gyllene lystern. Kaitaka är oftast dekorerade med en bred taniko bård vid remu, nederkanten, och smala taniko bårder på kauko, sidorna. Ua, den övre bården, är enkel och utan dekoration och kaupapa, bottenväven, är vanligtvis också utan dekoration.
Kaupapa, bottenväven, är av tvinnad muka, nyzeeländskt lin i en ljus gyllengul ton. Det går 8 whenu, varptrådar per centimeter, med 15-mm avstånd mellan aho, raderna av inslagstrådar.
Aho raderna löper vertikalt över mantel och får därmed namnet kaitaka paepaeroa. Om aho raderna löper horisontalt får manteln istället namnet kaitaka parawai. Taniko bården, har 4 whenu, varptrådar per centimeter och har ett dekorativt geometriskt mönster i svart, brunt och gult. Man har använt bark från tanekaha trädet för att färga gula och bruna toner. För att få den svarta färgen används lera som betningsmedel. Den nedre bården är 140 mm bred och bårderna på sidorna 55 mm breda.
För att ge form till manteln så har vävaren lagt till kortare rader av inslagstrådar, så kallade aho poka vid axlar och rumpa. Den här kaitaka paepaeroan är dekorerad med ränder i rött, blått och grönt ullgarn (Berlin wool[i]) över hela bottenväven och i taniko bården. Det är troligt att den färgade ullen är ett senare tillägg. Manteln är 195 cm bred och 135 cm hög. Kaitaka paepaeroa tillverkades under 1700-talet fram till mitten på 18oo-talet och användes av viktiga individer för att visa på hög rank, ariki och av präster, tohunga.
Liknande mantlar finns i samlingen på Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa, http://collections.tepapa.govt.nz/object/190122 och http://collections.tepapa.govt.nz/object/58656
Utvecklingen av kakahu-vävning har skett genom samlade av kunskap under generationer, en utvecklingsprocess som startade när de första migranterna från Polynesien klev iland och bosatte sig på Nya Zeeland för 800–900 år sedan. I Polynesien tillverkades kläder av tapa, barktyg från mullbärsträdets bark. På nya Zeeland fann man växten Harakeke, phormium tenax som man kunde utvinna nyzeeländskt lin av och som passade bra att väva mantlar av.
I det kalla klimatet behövde man kläder som skyddade mot väder och vind. Tekniken, whatu, inslagstvinning som användes för att göra fiskfällor, utvecklades och anpassades för att tillverka dräkt. Kakahu-vävning är en ytterst specialiserad konstform. Traditionellt, men inte alltid, var vävning en kvinnlig disciplin där kunskap förts vidare generation till generation med ett nära förhållande med Papatãnuku, moder jord[ii].
[i] Berlin wool: löst tvinnat garn tillverkat av sachsisk merinoull färgad i Berlin från mitten av 1800-talet. Senare även producerat i England och introducerat till Nya Zeeland med de Viktorianska bosättarna runt 1860.
[ii] Tamarapa, Āwhina, editor (2011) Whatu Kākahu: Māori Cloaks. Wellington: Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa
(Historier från samlingarna, blogg på Världskulturmuseerna 2015-01-16, http://samlingar.varldskulturmuseerna.se/kaitaka-paepaeroa-maori-mantel-1948-10-0001/)
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
