ostkar

Om osttillverkningen:

Det vanligaste sättet att konservera renmjölken på, var genom ystning. Osttillverkningen var kvinnornas speciella skötebarn. En husmor bedömdes efter sin skicklighet i att göra god ost. (Fjellström, 1985: 281)
Ost tillverkningen beskrivs av Grape som följt: ”Den färska mjölken värms upp; löpet läggs i att löpa; kitteln lyfts ned så att genom svalnandet vasslan stiger upp, då därjämte osten kläms med händerna, ty någon ”blanna” (vassla”) är kvar, möglar osten; lägges i ostkaret.” (Grape i Fjellström, 1985: 279) Löpet gjordes av bitar från renens löpmage, som man efter slakten torkade och förvarade i meskaggen under sommaren. Även gäddtarmar användes som löpe. Och ”faddno” (Angélica archangélica), om man var för fattig för att skaffa sig löpe från renen.
Den färdiga ostmassan trycktes ner i ostformar, som kunde vara av (ihåligt mönstrat) trä (1941.08.0043) eller bestå av rotkorgar (1939.70.0145). Vasslan pressades, med knytnävarna, ut genom den flätade rotkorgens glesa mönster, som lämnade sitt avtryck på osten. Ostkorgarna flätades av rottågor av björk. Granrötter dög inte för ändamålet då de var svagare än björkrots tågorna och dessutom gav osten en bismak av kåda som smakade illa. (Fjellström, 1985: 281)
Osten kunde också tork-rökas på osthyllan (torkgrind för ren-/getost: 1939.70.0058) i boassjo, där eldstadens dagliga rök preparerade osten. (Fjellström, 1983: 218)

För mera detaljerad information om matproduktionen och kosthållet hos samerna, läs s. 261-299 i Phebe Fjellströms bok Samernas samhälle i tradition och nutid. Nordstedts förlag: Stockholm, 1985. ISBN 91-1-853222-5

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
matberedning och konsumtion
mjölktillverkning

ostberedningssked: 1939.70.0167.
ostform: 1939.70.0030, 1939.70.0032, 1948.21.0062, 1948.21.0004, 1939.70.0160, 1939.70.0145.
torkgrind: 1939.70.0058

Referenser:
s. 261-299 i Phebe Fjellströms bok Samernas samhälle i tradition och nutid. Nordstedts förlag: Stockholm, 1985. ISBN 91-1-853222-5)

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM, Göteborg, 2010)

Om rotkorgar:

Rotkorgarna kunde bestå av såväl gran som björkrötter. Dessa skulle tas på våren eller hösten på ett gammalt torvtag, vid gamla vindfällen, på myrmarker och i sandjord, då rötterna där växer raka och blir långa. De ännu fuktiga rötterna skrapas rena från bark och saften pressas ur dem med hjälp av baksidan av kniven som dras hårt längs dem. Rötterna snurras ihop och förvaras torra till de ändvänds för korgknytningen. Då mjukas de upp i varmt vatten. Rötterna klyvs och dras isär så att man får flata bindtågor. Knyttekniken går ut på att man gör en platt spiral av de runda stödtågorna och binder dess varv ihop med varandra genom att snurra de flata bindtågorna runt dem. Ostformarna görs med ihåliga luftiga mönster och av björktågor.

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
redskap och utrustning
korgtillverkning

Videkorg: 1939.70.0014. Rotkorg: 1939.70.0075, -0076. Rotkorgs dosa: 1939.70.0367. Ostform: 1939.70.0030, -0032. 1948.21.0062,-0004. 1939.70.0160, 1939.70.0145.

Källa (och mer info.): Om lapska rotkorgar och deras bindning. Bergström-Andelius, Emma & Ågren, Katarina. Särtryck ur Västerbotten, 1966. 2 uppl. AB Nyheternas tryckeri, Umeå 1970. (Finns i VKMs bibliotek.)

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)