sarong, lau pahudu

Sarong av handspunnet bomullsgarn som färgats med indigofera tinctoria och Morinda citrifolia. Vävnaden är komponerad av tre paneler som sytts samman till en sarong. De två övre i randig varprips och den nedre dekorerad i pahudu även kallad pahikung och varpikat. Tvinnade och snodda fransar, pote, har sytts fast i tyget. Många växter ger gula, gulbruna eller gulgröna färgtoner och garnet till fransen är förmodligen färgad med den art som fanns närmast till hands förmodligen Maclura cochinchinensis, kayu kuning. Lau pahudu bärs av adliga kvinnor och kombinationen av tekniker vittnar om deras skicklighet och plats bland den kungliga adeln. Varpikatmotiv i mönsterfält 1: sköldpaddor, vattendjur och amfibiska varelser som lever i två världar, den på jorden, tanah, och den i vatten, wai, är meningsfulla symboler för passagen till den andra världen. Mönsterfält 2: koraller är ett annat omtyckt motiv. Sarongen uppvisar ett mönster där ytterligare en uppsättning varptrådar och solvskaft tillverkade av tunna bambustickor tillsätts utöver dem som behövs för grundvävningen. Dessa används för att skapa mönsterskäl för varptrådarna som är de enda som bildar mönstret, som är placerat ovanpå basstrukturen, genom att ömsom ligga ovanpå bottenväven, ömsom bindas av den. För att skapa mönster och berika grundväven förbereder väverskan de olika inslagen genom att på förhand plocka upp trådarna som skall bilda mönster över de tunna bambustickorna. Bindningen med partiellt dubblerad kompletterade varp kallas på Sumba för pahikung eller pahudu. Den partiella varpen är ofta kraftigare och i en annan färgställning än basstrukturen och binds av ett eller flera inslag. Bindningar med dubblerad varp ligger till grund för tekniken hos mer konstmässigt utförda textiler och är den mest komplicerade av alla vävtekniker på Sumba. Denna teknik med varpeffekt praktiseras sällan i Indonesien eftersom den är svår att bemästra i en ryggbandsvävstol. Svårigheten består i att under vävprocessen framkalla rätt kombination av extra varptrådar som skall bilda mönstret och att få rätt sträckning och justering på dessa oberoende av bottenväven. Sumbanesiska väverskor klarar dessa problem och skapar extremt effektfulla motiv med stor variation. Tekniken vävs ofta i kombination med varpikat och de adliga kvinnorna bär sina dekorerade lau draperade omkring och ihopsamlade under armarna eller vikta runt midjan. Pahudumotiv: fjärilar, karihu, som är designade av linjer och prickar. Huvudmotiven omges av patola ratu som har influenser från Indien. Sumba textilier med patola ratu mönster spelar en mycket viktig roll i de mest betydelsefulla ritualer, som vid begravningar av maramba. Patola-textilier tillverkas i Gujarat i Indien, och har i århundraden varit en exportvara som tagits upp av en rad kulturer där de inkorporerats som vävnader av stor rituell betydelse. Under 1700- och 1800-talen producerades i Gujarat tyger med patola-mönster som var direkt ägnade att säljas till olika exportmarknader, bland annat Indonesien. Tillverkade av silke med dubbelikat blev de ofta en del av rika familjers arvegods. Patola har influerat den textila bildvärlden i olika delar av Indonesien (Dhamija 1999:11). På Sumba kan man finna indiska patola som ingår i en umas skatter ofta förvarade i klanhusens karakteristiska `torn`. Köpt av Tamu Rambu Anamotor. Prai Yawang kulturellt och politiskt center i Rindi, östra Sumba, Indonesien.
Georges Breguet, 2006 Three Lau Pahudu skirts from Sumba: Ceremonial dress & currency? ARTS & CULTURES Magazine of the Barbier Müller Museum Geneva-Switzerland 2013: Pp.117-129.
Decorative Arts of Sumba 1999 Amsterdam

Lau pahudu, randig varpripsmönstrad sarong dekorerad med, pote, tvinnade fransar som sytts fast i tyget. Vävnaden är mönstrad i pahudu teknik och varpikat. Kombinationen vittnar om väverskans skicklighet och pahudun bärs av adliga kvinnor. Bården utmed den ikatmönstrade ytterkanten är dekorerad med sköldpaddor, mittenmotiven i de båda bredare bårderna (ikat och pahudu) föreställer en ofta förekommande korall som omges av patola ratu.
Pahudu är den mest komplicerade av alla vävtekniker på Sumba och praktiseras sällan i Indonesien eftersom den är svår att bemästra i en ryggbandsvävstol. Svårigheten består i att under vävprocessen framkalla rätt kombination av de extra varptrådar som ska bilda mönstret och att få rätt sträckning och justering på dessa oberoende av grundväven. Väverskan förbereder de olika inslagen genom att på förhand plocka upp trådarna som ska skapa mönster över tunna bambustickor. Mellan varje plockmönsterinslag vävs ett eller flera tuskafsinslag som binder varpen. Tekniken vävs ofta i kombination med varpikat.
Handspunnet växtfärgat garn med barken från Morindaträdet (morinda citrifolia) och indigo (indigofera sumatriana). Många växter ger gula, gulbruna eller gulgröna färgtoner och garnet till den enkla tuftade fransen kan vara färgad med den art som fanns närmast till hands eventuellt, kunyit-gurkmeja som används i byn.
Köpt av Tamu Rambu Anamotor Priyawang i byn Rindi på östra Sumba 1998.
se bild 6498, 6499, 9500, 6501,6502, 6503 och 6627