skärpspänne, benbeslag

Om samebältet:

Bältet heter boagan (nord sam.), avvek eller padde (lulesamiska).

I norra Sápmi är mansbältet, i motsats till kvinnornas skärp, oftast brett (c.a. 15 cm). Det brukar i norra Sápmi vara av svart koläder (för det är stadigare än renskinn) och försedd med ornament av instansade snörhålsringar av mässing på vilka man fäster bältesgehäng och redskap som är viktiga att ha tillhands på vandringarna. (Se ”bältesgehäng”!)
Bältes-Ornamentiken: Snörhållsringarna är dekorativt placerade i grupper eller löper i t.ex. taggmönster längs hela bältet. Även (t.ex. klotlika) silverknappar kan finnas instansade i lädret. Dessutom kunde avlånga bältesben (1948.21.0041), av ornamenterat renhorn, förekomma som utsmyckning på bältet. Dessa spänner ut bältet i bredden så att lädret inte viker sig när det med tiden blir mjukt. (Se s/v foto i Elgström, 1922: 286, samt 294)

Mansbältena i södra Sápmi är smalare, gjorda av renskinns infattad vadmal och med tenn- eller silvertråds broderingar.

Kvinnobältet (-skärpet) är smalt och i norra Sápmi vävd av ylle. Det är oftast vävd i olika färggranna mönster. (För detaljerade illustrationer om mönster och funktioner se i Ossian Elgström, 1922: 287, 289, 208f ) Bältesspännen (skärpspännen) brukade vara av vackert ornamenterat renhorn, alternativt metall. (Se 1939.70.0066,-67) (Elgström, 1922: 291)

I södra Sápmi liknar kvinnornas bälte männens.

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
personliga föremål
tillbehör
samebälte
bältesgehäng

Referenser:
Ossian Elgström. Karesuandolapparna, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922.
Samerna. Solens och Vindens folk. Mulk, m.fl. Àjtte, Jokkmokk. ISBN 91-87636-09-3

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog, VKM Göteborg, 2010)

Om hornslöjd:

Många av hornredskapen är vackert ornamenterade med mönster som visar från vilken del av Sápmi de härstammar. För illustrationer och förklaringar om de olika mönstren läs t.ex. ”Samefolkets konst” av Ernst Manker. Aslild & Kärnekull, 1971. (Finns i VKMs bibliotek.)

Renhornen är inte horn i anatomisk mening utan de är av samma substans som skelettbenen. Rensarvarnas horn växer till sig och blir som störst till brunsttiden på hösten. Efter brunsten stöter de av dem och de får börja växa på nytt till nästa brunst. Renvajornas horn får däremot en ansenlig storlek under dräktigheten fram till kalvningen på våren, då hornen stöts av. Honornas horn ger dem under den hårda vintern med bristande föda en evolutionär föredel genom att de kan försvara sitt födointag mot de annars starkare sarvarna. Det är speciellt viktigt då de på grund av sin dräktighet behöver mer näring. (Madeleine Stirnimann, socialantropolog, VKM, 2010)
Renhorn blektes så att de blev vita genom att man lade dem i grunt vatten på ett soligt ställe. Solen skulle skina genom vattnet och därvid bleka hornet. Man mjukade också upp hornet med vatten för att lättare kunna snida i det. (Manker, 1947: 190f)

Enligt samernas gamla naturreligion kunde djurens och människornas själar inte komma till den andra världen och återuppstå till livet, om de inte begravdes med ett fulltaligt skelett. Att snida i renhorn (som ju växer efter) är i inte problematiskt, men att använda sig av djurens skelettben betydde i detta trossystem att man berövade djuret sin återuppståndelse. Inte desto mindre kan vi i samlingen finna föremål av just ben. Frågan är om dessa är från samernas älskade ren eller från något annat djur vilkens återuppståndelse man kanske var mindre mån om. En annan fråga är om föremålen är från kristen tid, då man fått en annan bild av själsvandringen. (En noggrannare anatomisk klassificering av ben/horn-föremålen skulle kunna vara av relevans för same-forskningen.) (Madeleine Stirnimann, socialantropolog, VKM, 2010.)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
redskap och utrustning
hornslöjd

Källa: Manker, Ernst. De svenska fjällapparna. STF:s handböcker om det svenska fjället nr 4, Svenska Turistföreningens förlag: Stockholm, 1947. Finns på VKM’s bibliotek.)

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)