En form av kimono-jacka, sydd av fyra olika typer av tyger: shibori-mönstrat, kasuri-mönstrat, randigt -flamfärgat, enfärgat "fodertyg". Troligen arbetsplagg. Enligt uppgift från ca 1910-20-talet från Aomori, norra Honshu. Under denna tid ökade tillgången på bomullstyger så fler hade möjlighet att sy värmande plagg, ofta sydda i flera lager, jämfört med då man främst använde bastfibertyger (t ex av hampa som inte är värmande).
Kimono
Kimono betyder ”något att ha på sig” och är samlingsnamnet på ett centralt plagg för både män och kvinnor, unga och gamla. Ordet kimono började användas på 1700-talet, enligt andra källor sent 1800-tal. Vanligt är specialtermer för specifika plagg, som för kimonon med liten ärmöppning vid handleden (kosode) eller avslappnat vardagliga bomullskimono (yukata). Man skiljer även på ”inhemsk klädsel” (wafuku) och västerländskt påverkad (yofuku). Tillskärningen är tekniskt enkel. En rulle på mellan tio och tolv meter med tygbredd ca 36 cm behövs till ett plagg. Tyget används ofta som en yta för broderi- och färgningstekniker utöver vävningen som dekorationsteknik.
Kimonon är som de flesta kläder föränderlig och har varierande visuella uttryck under tidens gång. Kimonon är starkt betydelsebärande. Ur varje element, som ärmarnas utformning, hur den bärs, vilka färger och mönster den har, vilket material den är gjord av, kan man utläsa något viktigt. Dam- och herrknäppning existerar inte. Historiskt sett stänger alla kimonon till höger, enbart på avlidna personer läggs den med omlott åt vänster.
Kimonons rötter finns främst i Kina, men även i Korea. Tidiga exempel på avbildningar av människors utseende är gravfiguriner (haniwa) i lergods från Kofun-perioden (ca 300–538 e v t). Under Heian-perioden (794–1185) använde hovet underplagg som liknade kimonon under sina lager med vida dräkter (uchigi eller junihitoe). De som kroppsarbetade, t ex hantverkare och bönder, bar också kimonoliknande plagg (bl a happi). Under Muromachi-perioden (1392–1573) började kimonon slå igenom brett. I och med detta blev Japan också ett av de mest framträdande modeländerna i världen. Detta accentuerades under Edo-perioden, särskilt genom den växande stadsbefolkningen. Efter en period av androgynitet i klädseln framträdde under 1700-talet tydligare skillnader mellan vuxna mäns och kvinnors klädsel. Under 1600-talet uppstod ett mode med breda ärmar (furisode) för unga ogifta kvinnor, som hade rötter i barns klädsel 300 år tidigare. Den extra vidden på ärmen ansågs charmig och det kunde senare för unga kvinnor vara en del i flirten att svänga med ärmarna. När bältet (obi) blev bredare växte även ärmarna och nådde sin maximala bredd under andra hälften av 1700-talet. Medan stadsbornas (chonin) kvinnor använde furisode vid högtidliga tillfällen kunde döttrar till länsherrar och förmögna köpmän använda plagget till vardags. Även kvinnliga underhållare, t ex geishor, och prostituerade bar furisode.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011).
Shibori, förr ofta kallad knytbatik (tie-dye), är idag ett öppet internationellt samlingsnamn för en rad textila tekniker som handlar om att skapa mönstring, struktur och form. Mönstring och struktur skapas då delar av ett tyg reserveras eller formas genom att man exempelvis syr, knyter, skrynklar eller pressar det hårt före färg- eller värmebehandling. I Japan har de många, kanske runt 100, olika teknikerna inom shibori utvecklats under sannolikt mer än 1000 år.
Kasuri-mönstrade kimono var ett stort mode under 1800-talet. Sådana bars av unga såväl som gamla, landsortsbor och stadsbor. Kasuri, som kallas ikat i Sydostasien, innebär att knyta om eller på annat sätt hindra färg att fästa på vissa partier på varp- och/eller inslagstrådar. Vid vävningen syns sedan mönstret träda fram. För att få fram medvetna mönster behöver hantverkaren planera väl. Kasuri kommer av kasumi som betyder dimma på japanska, kasuri syftar på de otydliga färgövergångarna i mönstren./PH