Konstpedagogisk fördjupning
Marcus Larson (18251864, svensk)
Svenskt vattenfall, 1856
Marcus Larson föddes i Småland och kom från enkla förhållanden. Han utbildade sig till sadelmakare och flyttade till Stockholm, men blev snart uppmärksammad för sin skicklighet i att teckna och fick hjälp att söka in på Konstakademien. Därefter gick det ganska fort. Marcus Larson hann under sitt korta liv både med att bli geniförklarad och att glömmas bort av sin omvärld. Under några år tog han världen med storm, fick mycket uppmärksamhet och tjänade stora pengar på sin konst. Men han dog, endast 39 år gammal, ensam och utfattig i London. Hans måleri är dramatiskt och påverkat av den tyska romantiken vid mitten av 1800-talet.
Svenskt vattenfall tillkom 1856 i Paris. Fyra år tidigare hade Marcus Larson studerat på Konstakademien i Düsseldorf, dit han sökt sig efter att ha upplevt det så kallade Düsseldorfmåleriet på en stor utställning på Konstakademin i Stockholm. Här fascinerades han av norrmännen Hans Gudes (18251903) och Adolph Tidemands (1814-1876) målerier och ville omsätta tidens nya tankar i det svenska landskapsmåleriet. Utmärkande för Düsseldorfskolan var detaljstudiet i kombination med den arrangerade och ofta dramatiska helhetsverkan. Påverkad av romantikens tankar om människans litenhet i mötet med naturkrafterna, skapade Marcus Larson sedan storslagna naturscenerier. Detaljerna fångades upp genom naturstudier, men själva arbetet med motivets utformning ägde rum hemma i ateljén. Han kunde därför använda samma stenblock eller andra detaljer i flera verk.
Marcus Larson var också tidig med att använda fotografi. Han samarbetade då med konstnärsvännen och fotopionjären Gustaf Carleman (18211911), som även han hade sökt sig till Konstakademin i Düsseldorf. Detta samarbete skedde dock i det tysta, då hjälpmedlet inte ansågs vara helt rumsrent. Även i andra delar samarbetade Marcus Larson med andra konstnärer. Om det finns figurer med i motivet, så är det förmodligen konstnärskollegan Kilian Zoll (18181860) som har gjort dem.
Ofta utförde Marcus Larson samma motiv i flera versioner. En hel rad målningar med vattenfall tillkom under hans vistelse i Paris år 1856. En av dem var Svenskt vattenfall . En annan av dessa målningar, Vattenfall i Småland, ville konstnären skänka till den svenska staten, som dock avböjde. Marcus Larson tog mycket illa vid sig av detta, som också blev ett rejält bakslag för hans karriär. Men idag finns målningen i samlingarna på Nationalmuseum i Stockholm. De båda målningarna har många likheter såväl i den övergripande stämningen och kompositionen som i de enskilda detaljerna.
Det är en dramatiskt mörk himmel som tornar upp sig på Marcus Larsons målning Svenskt vattenfall, men solen bryter igenom och kastar ljus över det vilda landskapet där en fors bryter fram så att skummet yr. Det strömmande vattnet bromsas upp av ett klippblock och delas i två vattenströmmar som återigen förenas och fortsätter sin rasande färd. Centralt i landskapet står några granar och en tall med krökta stammar, intill på den kalare delen av berget faller solljuset på några enkla små byggnader, som nästan smälter in i det omgivande landskapet. Här är det naturens krafter som dominerar och den mänskliga närvaron klamrar sig fast i landskapet. Typiska drag för romantikens tankar kring människans litenhet och naturens storhet, som utvecklas i slutet av 1700- och början av 1800-talet.
Text producerad till Appen JOHNSON 2.0, 2020
Birgitta Åhlund /Bohusläns museum