Den s.k. järnklädningen eller järnkronan är ett helkroppsfängsel känt från 1600-talet som använts fram till slutet av 1800-talet. I äldre handlingar kallas fängslet att "slå i järn" eller "smida i järn".
Järnfängslet bestod av fasta helsmidda järnringar runt hals, ibland med en bjällra, runt midja, (livband), handleder (handklovar) och fotleder (fotblackar), ibland med klot. Däremellan satt helsmidda kättingar som ledade samman hela konstruktionen. Dessutom var en rak järnstång fästad i fotblackarna för att ytterligare begränsa rörelsefriheten, fången kunde bara kunde ta små steg i taget.
Järnkronan användes för särskilt rymningsbenägna straffångar men också för de fångar som var sysselsatta med arbete och måste kunna röra sig, om än begränsat, och arbeta utanför straffanstalten. Konstruktionen vägde 35-40 kilo och innebar fruktansvärda påfrestningar för den som bar den.
I Svenska Akademiens ordbok anges begreppet Järnkrona ursprungligen syfta på:
JÄRNKRONA(förr) fångv. benämning på en liten järnplatta, på ena sidan försedd med en kunglig krona i relief o. avsedd att bäras av straffångar (l. brottslingar); särsk. i uttr. arbeta med järnkrona, avtjäna straffarbete. LMil. 3: 46 (1692). Ehn Borgare i Westeråhs.., hwilken är .. af Kongl: Cammar Collegio förskont med fämb gatulopp, och uthi twå åhr medh JärnCrona arbeta i Mastrandh. VRP 1695, s. 112. Rüdling Suppl. 371 (1740; i fråga om förh. 1684).
Följande text hämtad ur Claes Krantz bok Under järnkronan. Ett kapitel svensk kriminalhistoria.
Wahlström & Widstrand. Stockholm1963:
"Kapitel Med fångskjuts till Marstrand
När spöslitning, kyrkoplikt och andra förberedelser hade stökats undan skulle alltså resan till Marstrand anträdas. I sådant fall måste allmogen enligt kungligt brev från 1690 gratis ombesörja skjutsning. Bevakning medföljde inte alltid, istället fick tunga järnfängsel tjäna till att hålla förbrytarna stilla.
Järnen blev obligatoriska från 1696, eftersom det förut hade hänt att fångar fraktats ofängslade till Marstrand och rymt under vägen. De vanligaste bojorna bestod av ringar kring benen sinsemellan förenade med kedja eller stång samt en likadan anordning för handlederna. Den fruktade järnkronan utgjordes av ringar kring smalben, handleder, midja och hals, alla inbördes förenade med grova länkar. I sådan mundering fick fången åka i veckotal på usla vagnar, dålig kost bestods honom, järnen plågade och tryckte ihop honom och skar sönder lemmarna, och omöjligheten för honom att röra sig och byta kläder resulterade i det vedervärdigaste snusk.
Det var särskilda bönder som hade fått sig fångskjutsen ålagd, de åtnjöt i vederlag frihet från annan skjutsning. Ofta låg deras gårdar avsides och vid oländiga vägar, och därför att fången måste forslas från den ene skjutshållarens gård till den andres drog transporten ännu mera ut på tiden. Ibland lät en skjutsbonde beveka sig till att lätta på fängslet, och boven kvitterade kanske då barmhärtigheten med att vid lägligt tillfälle rymma.
Under måltidsrasterna på landsvägskrogarna hände det ofta att fängslet skruvades isär för att fången över huvud taget skulle kunna äta. Till tack för detta bjöd fången skjutsbonden på brännvin, och när sedan bonden berusad somnade in på kärran grep hans passagerare tillfället och flydde.
Kapitel Under järnkronan
Till beklädnaden hörde också de små nätta plagg av järn som bars kring armar och ben. Dem bestod kronan utan tvekan. Deras vanligaste beskaffenhet är förut omtalad. Det var järnkrona, black med kula, stångbultar, fotringar, handklovar och halsjärn.
Allesammans var avsedda att både minska fångens rörelsefrihet och vara en plåga, en obarmhärtig påminnelse om straffet. Fotfängslen, varmed benen sammanlänkades, omöjliggjorde nästan förflyttning, frånsett att redan deras vikt fyra å sex kilo utgjorde en effektiv broms. Fotblacken var lindrigare den släpade blott efter ena benet och vägde mellan tre och fyra kilo.
Järnkronan, som var sammansatt av både hand- och fotbojor, midje- och halsjärn, sinsemellan förbundna med grova länkar, var svårast att bära. Den förorsakade en olidlig tortyr inte bara genom sin tyngd cirka trettiosex kilo utan också genom de skavsår den åstadkom kring hand- och fotleder, hals och midja. Likväl fanns det olyckliga varelser som tvangs att släpa på den i många år."