Ögonsköljflaska

Föremål insamlade i projektet Oil Field Girls - petrokemisk industri i Stenungsund åren 2003-2004.

Stor ögonsköljflaska från 1960-tal med originalförpackning, Barikos/Ögonskölj
Det var viktigt att man sköljde ögonen med en gång om man fått något stänk av frätande ämne. Därför placerades flaskor med sköljvätska runt om på fabriksområdet där man hanterade frätande väskor och där man befarade att olyckor kunde hända.
Sjuksköterskorna på företagshälsovården gick runt och fyllde på flaskorna så att de alltid var fulla. Under 70-talet utvecklades fler modeller av ögonsköljflaskan. Den fick även ett mindre format så att de anställda kunde ha med sig den i fickan.
Mycket av skyddsutrustningen ute på fabriken skulle provas fram. Ute på fabriksområdet fanns det ögonsköljflaskor som företagshälsovården gick runt och fyllde på. Detta var ett tidskrävande arbete.
Modellen som kom därefter var i form av engångsflaskor. Vissa mindre flaskor tog man med sig i fickan om man skulle någonstans där det kunde komma stänk.
När petrokemin var nyetablerad fungerade företagshälsovården som en familjeläkarmottagning och sjukstuga. Sjukstugan fick en stor social betydelse. Många av de nyinflyttade saknade nätverk av vänner och släktingar. Sjukstugan blev en plats där man kunde lätta sitt hjärta.

Givaren har deltagit i projektet Oil Field Girls. Hon deltog i gruppen med sjuksköterskor som arbetat inom petrokemin i Stenungsund.
Inga Molin flyttade från Skåne till Stenungsund på 1960-talet för att arbeta inom petrokemin. Hon började på Esso som företagssjuksköterska. Hon har under senare år forskat om hälsa bland annat utifrån Stenungsund. Inga Molin har under åren som hon arbetat inom petrokemin samlat både klädesplagg, fotografier och material från Läkarmottagningen.

Ögonsköljflaskan ingår tillsammans med Esso-föremålen, tärningsspel, klistermärken, Första-hjälpen blädderkort, beställningsblankett och syntest, UM027904 - UM027913 och UM027922 - UM027923 i webbutställningens avsnitt om Hälsovård och presenteras så här:
"Hälsovården inom den petrokemiska industrin har varit betydligt mer omfattande än idag.
Då industrierna etablerade sig i Stenungsund, var man mycket mån om att få en bra företagshälsovård.
Skyltar vid företagens entréer upplyste om hur många olycksfria dagar man hittills haft under året. Under ganska många år var företagshälsovården också heltäckande, den inbegrep inte bara den anställde, utan också hans/hennes familjer.
Man månade inte bara om den anställde på arbetet, man var också angelägen om att han/hon skulle ha en säker fritid. Detta åstadkom man bl a genom informationsbroschyrer. Man startade också fritidsklubbar vid de olika företagen, till exempel ESSO-klubben.
Idag köps företagshälsovården av företagen via Previa, och det preciseras noga vad man söker för."

Föremålen är resultatet av en direkt inbjudan till deltagarna i projektet att föreslå föremål som skulle kunna samlas in till museet. Flera av föremålen representerar tiden då den petrokemiska industrin byggdes upp i Stenungsund. Det var Svenska Esso, Unifos och Modo som kom överens om en gemensam industrietablering i Stenungsund. Svenska Esso började bygga en kracker i Stenungsund som togs i bruk 1963.

Föremålen UM027903 och följande nummer ingår i Delprojekt I : Oil Field Girls - petrokemisk industri i Stenungsund, ett metodutvecklingsprojekt kring den petrokemiska industrin i Stenungsund. Bohusläns museum har i projektet velat pröva och utveckla en metod, där olika grupper i Stenungsund och på industrierna involverats i en insamlingsverksamhet kring Stenungsunds industriella näringsliv och petrokemiska tillverkning.

I Delprojekt II, webbutställning, presenteras hela föremålsinsamlingen i olika stationer, arbetsplatser som fick namnet Kulturarv Stenungsund. Utställningens innehåll visar resultatet av arbetsplatsgruppernas samtal. Här återfinns alltså de föremål som ingår i UM027903 - UM027925.
Utställningens syfte var också att uppmana webbesökare till att lämna bidrag i form av kommentarer till utställningen och förslag på mer innehåll.
Följande arbetsplatser presenteras: Fabriksområde, Kontrollrum, Ritbord, Färglab, Analyslab, Logistik, Hälsovård och Förråd.
Internetadress 2005 var:
http://www.stenungsund.se/oilfield_girls/index.htm
http://www2.stenungsund.se/kultur_och_fritid/indkult/oilfield_girls/
(Internetdress 2009).

Om petrokemin i Stenungsund:
I mitten av 1900-talet var det kris i stora delar av Bohuslän. Det var ont om arbeten, jordbruket försörjde få. Man hade stor utflyttning till Göteborg. Det fördes samtidigt diskussioner på regeringsnivå om att Sverige behövde reservkraft om inte vattenkraften räckte till. Ett lämpligt alternativ kunde vara koleldade kraftverk, gärna strategiskt placerade på Västkusten. Landshövding Per Nyström i dåvarande Göteborgs och Bohus län drev igenom att ett kolkraftverk skulle byggas i Stenungsund i början av 1950-talet. Det genomfördes dock inte utan diskussioner och debatt. Många ortsbor var positiva, men sommargästerna, främst från Göteborg "ville inte ha in en sophink på parkettgolvet".

Kolkraftverket ändrades tämligen snabbt till ett oljeeldat kraftverk, invigt 1960 och ägt av Vattenfall. I anslutning till kraftverket byggdes också en oljehamn, som snabbt kom att bli Sveriges största. Oljehamnen gav möjligheter till etablering av flera andra företag. Dessutom byggdes en bro till Tjörn (invigd 1960) för att underlätta för arbetspendlare. Svenska Esso ville i slutet av 1950-talet bygga en anläggning för krackning av petroleum på Västkusten, eftersom man räknade med att den petrokemiska industrin skulle växa enormt på grund av stor efterfrågan på plastprodukter, "den nya tidens material".

År 1960 började man projektera för detta i Stenungsund, till stor del på grund av den nya oljehamnen, som underlättade för import och export. Tack vare kraftverket hade man också god tillgång på el och vatten. Från krackningsanläggningen levererades eten och propen genom rörledningar till företagen. Den petrokemiska industrin sköt igång med rekordfart, folk flyttade in från hela landet. Mycket expertkunskap kom också från andra länder, till exempel från USA. Industrin gick mycket bra till i mitten av 1970-talet, då man drabbades av oljekris med påföljande lågkonjunktur. I början av 1980-talet vände kurvorna uppåt igen. Samtidigt köptes de mindre kemiföretagen upp av större internationella företag, ofta från Finland, Norge eller Holland. Den ökade konkurrensen tvingade fram rationaliseringar och stordrift. Den petrokemiska industrin i Stenungsund är idag del av en storskalig, global industribransch. Varje företag har dotterföretag i andra länder och produkterna exporteras till största delen utomlands. Stenungsund är numera [2005] det största petrokemiska centret i Sverige.