Bertil Parmryd (1932-arbetade som cykelbud eller springschas som det kallades. Arbetet började kl 15 direkt efter skolan. Av lönen på 20 kronor i veckan lämnades 15 kronor till familjen.
Det var en utmaning att hantera de tunga cyklarna med sina ballongdäck på stadens kullerstensgator. Växlar förekom inte på budcyklarna, det ansågs som fusk. Som tolvåring blev Bertil sparkad från sitt första jobb efter att ha halkat med cykeln och ramlat med en leverans.
När Bertil fyllt femton slutade han som bud och arbetade senare som brödbilschaufför. »Det var vi fattiga stackare som fick jobba som springschasar. Men jag tyckte ändå om det« berättade Bertil, år 2020, 74 år efter ögonblicket i Gamla stan för tidningen Mitti:s fotograf Stefan Källstigen under ett reportagesamarbete med Nordiska museet.
Text Olle Burman och Ulrika Hoffman