Möja Kyrka

Möja kyrka uppfördes av fortifikationsbyggmästare Carl Öhrn på uppdrag av Möja kapellförsamling. Arbetet med kapellets uppförande påbörjades 1768 och kapellet stod klart för invigning året därpå. 1840 tillfogades långhuset ett vapenhus med en mindre tornspira i väster som 1885 ersattes av dagens goticerande tornspira. Interiören präglas av en större restaurering av arkitekt Martin Hedman 19241938.
Möja kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet kulturminneslagen och ingår i område av riksintresse för kulturmiljövården.

Möja (Myghi, 1538) har in på 1900-talet uttalats som Mya eller Myan vilket kan vara en avledning på de dialektala orden moge eller muga (hög, massa). I fornsvenskan förekommer ordet moghe med betydelsen mängd eller hop. Det återfinns även i norska fjällnamn som Muen och Mughen samt i dagens allmoge.

På 1200-talet omtalas Möja i kung Valdemars seglingsbeskrivning, och var vid tiden förmodligen redan bebodd. Traditionellt har man huvudsakligen livnärt sig på fiske, men även jordbruk och boskapsskötsel har bidragit till försörjningen. 1543 fanns det elva gårdar på ön, fördelade på byarna Berg, Löka, Ramsmora, Långvik samt Södermöja. P g a det goda fisket växte byarna och i samband med laga skiftet omfattade Möja 74 gårdar.

Möjaborna tillhörde fram till 1961 Värmdö församling och hade därmed Upplands längsta kyrkväg till församlingskyrkan. Möja blev därför snart en kapellförsamling (1600-tal1922) och Värmdöprästen kom till Möja var fjärde söndag. Det är okänt när det första kapellet uppfördes, men på en karta från 1630-talet är ett mindre skärgårdskapell beläget ungefär på nuvarande kyrkplats, som då sköt ut som en udde i Bergsviken. Idag är den inre delen av viken igenvuxen och kyrkplatsen är belägen på Kyrkvikens västra sida. Kyrkplatsens läge i anslutning till hamnen är karakteristiskt för skärgården då man förr ofta anlände vattenvägen till kyrkan.

Vid Rysshärjningarna 1719, då flertalet byggnader på Möja brändes ner, klarade sig Möjas kapell, men stod i princip öde fram till 1726 då det var i mycket dåligt skick. Kyrksilver och ljusverktyg införskaffas under 1730-talet liksom en altartavla. En fristående klockstapel omnämns första gången 1749 och 1755 anlades kyrkogården på nuvarande plats.

1768 revs det gamla kapellet och överste Anton Wrangel, som innehade besittningsrätten till Bergs by och på vars mark kapellet låg, utarbetade planer för att uppföra en stenkyrka. Församlingen motsatte sig dock planerna och den nya kyrkan kom istället att utföras i liggtimmer under fortifikationsbyggmästare Carl Öhrns ledning. I kontraktet ingick att material från det äldre kapellet fick nyttjas till det nya kapellets uppförande så länge församlingen inte behövde fira gudstjänst under bar himmel. Detta är troligen förklaringen till det snabba uppförandet som tog mindre än ett år. När kyrkan invigdes 1769 var det en rektangulär kyrkobyggnad med två mindre korsarmar för sakristia i norr och vapenhus i söder. Taket var belagt med spån och fasaden var troligen rödfärgad.

1840 brädslogs kyrkan samtidigt som det västra vapenhuset uppfördes med tillhörande tornspira. Genom delning av Värmdö församling blev Möja egen socken 1861 och genom kungligt brev särskild socken 1889. 1885 skedde en mer genomgripande omdaning då interiören kraftigt omgestaltades med nya bänkar, predikstol samt altarring. I detta sammanhang fick även exteriören inklusive tornet sitt nuvarande utseende och flera inventarier avyttrades. 1924, två år efter att man blev annexförsamling, påbörjades nästa stora restaurering då framförallt interiören återigen omgestaltades. 1950 utvidgades kyrkogården åt norr och ett bårhus uppfördes och 1989 inrättades minneslunden i kyrkogårdens södra del. 1962 övergick Möja församling till Djurö pastorat och 2005 slogs de tre församlingarna Djurö, Möja och Nämdö samman till en med namnet Djurö, Möja och Nämdö församling. Församlingen består av en mängd större och mindre öar som Stora Möja, Södermöja, Granholmen samt Södra och Norra Stavsudda.

KÄLLFÖRTECKNING
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet
Djurö, Möja och Nämdö församlings arkiv
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
Lst Länsstyrelsens arkiv
SLM Stockholms läns museum, arkivet
SSA Stockholms stadsarkiv
Muntlig uppgift från Titti Eriksson, Djurö, Nämdö och Möja församling 2005
Berg, J, Votivskepp I, inventeringen. Statens sjöhistoriska museum 1969
Berg, J, Votivskepp II, utredningen. Statens sjöhistoriska museum 1969
Boëthius, Ulf. Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Bohrn, E, Möja Kyrka. Upplands kyrkor 16, Uppsala 1948
Bohrn, E, Möja Kyrka. Upplands kyrkor 16. Reviderad av Lars Edström, Katrineholm 1989
Calissendorff, K, Ortnamn i Uppland, Stockholm 1986
Hedenstierna, B, Från urtid till nutid i Djurö socken, Värmdö 1983
Kulturmiljöer i Värmdö kommun. Underlag för översiktsplan och områdesbestämmelser. Stockholms läns museum, Värmdö kommun 1989
Källman, R, Skärgårdsbygd. Kulturhistoriska miljöer i Värmdö kommun, Stockholm 1987
Lindblad, J, Skärgårdskyrkor, Stadskyrkor och kapell från Skutskär till Kvarsebo. I: Bebyggelsehistorisk tidskrift, Nr 46:2003
Nilsson, C, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm, 2001
Möja Kyrka. Sveriges kyrkor, band 1 Häfte 3, Stockholm 1949
Svenskt ortnamnslexikon, Red. Mats Wahlberg, Uppsala, 2003

Kyrkan är orienterad i öst-västlig riktning med koret i öster och är uppförd i liggtimmer på gråstensgrund med ett mot öster valmat mansardtak. Den ursprungliga taktäckningen av spån är sedan mitten av 1960-talet ersatt av kopparplåt.

Kyrkobyggnaden består av ett rektangulärt långhus med sakristia i norr och vapenhus i söder. Fasaden är klädd med stående pärlspåntpanel från 1885. Panelen är målad i ljusgrått med knutar, listverk, fönsteromfattningar och dörrar i brunt. Tornets, från början rikliga goticerande dekorelement, målades över under Hedmans restaurering 1924-1938 i avsikt att stilmässigt bättre stämma överens med övriga kyrkobyggnaden. Idag är dessa dekorelement helt avlägsnade, vilket förmodligen skedde i samband med en större tornrestaurering 1947-1950. Samtidigt reparerades tornets panel, tornluckor samt de 12 runda fönstren, vilka försågs med nytt glas och foder.

Långhusets fönster är rektangulära i fyra bågar med mittspröjs. De tillkom eventuellt i samband med 1840-talets restaurering. Bågar och hörnbeslag är senare utbytta. Kyrkportarna i söder och väster var tidigare likartat utformade med två dörrblad med pärlspåntade bräder i fiskbensmönster under ett halvrunt fönster. 1937 breddades dock huvudentrén i väster och försågs med nya dörrblad i rustikpanel samt ett rektangulärt överljusfönster med rombisk spröjsning.