Bostadshus

Marken i kvarteret Herrgården var kronogods och förläningar under 1500- och 1600-talen. Ägare var bl.a. sådana potentater som Cecilia Vasa och Magnus Gabriel de la Gardie (se Hembygdsföreningen Arboga minnes årsbok 1975). På 1850-talet, i samband med järnvägens framdragande och ångbåtstrafikens ökande betydelse, flyttades Arbogas hamn från Ladbron till denna plats. Här uppfördes då ett stort antal magasinsbyggnader och en torgplats anordnades.
Rivningen av denna bebyggelse som skedde 1975 är något som många Arbogabor idag beklagar. Istället uppfördes här ett bostadsområde om 20 stycken friliggande och ihopbyggda småhus. Den främsta kritiken av miljonprogrammets bebyggelsemiljöer är att de är stereotypa. Ett sätt att råda bot på detta men ändå behålla ett rationellt och industriellt byggande var att utifrån en grundform variera bebyggelsen genom kulörer, fasadmaterial och små tillskott samt genom olika sammansättningar av grundformen. Bebyggelsen i kvarteret Herrgården är ett tidstypiskt, genomarbetat och fint exempel på detta tänkande.
Området har ett fantastiskt läge utmed Arbogaån och känns attraktivt och inbjudande. Väl inne i området rör man sig på ett behagfullt sätt utmed slingrande gångvägar som mynnar ut i små platsbildningar. Inspirationen från Camillo Sittes plantänkande är tydlig. Arkitekturen har ringa koppling till lokal tradition utan för snarare tankarna till ett norskt fiskeläge. Avsaknaden av försök att åstadkomma något rustikt gammaldags, vilket präglar flertalet av de övriga nybyggda radhusområdena i stadskärnan känns dock mycket välgörande.

Marken i kvarteret Herrgården var kronogods och förläningar under 1500- och 1600-talen. Ägare var bl.a. sådana potentater som Cecilia Vasa och Magnus Gabriel de la Gardie (se Hembygdsföreningen Arboga minnes årsbok 1975). På 1850-talet, i samband med järnvägens framdragande och ångbåtstrafikens ökande betydelse, flyttades Arbogas hamn från Ladbron till denna plats. Här uppfördes då ett stort antal magasinsbyggnader och en torgplats anordnades.
Rivningen av denna bebyggelse som skedde 1975 är något som många Arbogabor idag beklagar. Istället uppfördes här ett bostadsområde om 20 stycken friliggande och ihopbyggda småhus. Den främsta kritiken av miljonprogrammets bebyggelsemiljöer är att de är stereotypa. Ett sätt att råda bot på detta men ändå behålla ett rationellt och industriellt byggande var att utifrån en grundform variera bebyggelsen genom kulörer, fasadmaterial och små tillskott samt genom olika sammansättningar av grundformen. Bebyggelsen i kvarteret Herrgården är ett tidstypiskt, genomarbetat och fint exempel på detta tänkande.
Området har ett fantastiskt läge utmed Arbogaån och känns attraktivt och inbjudande. Väl inne i området rör man sig på ett behagfullt sätt utmed slingrande gångvägar som mynnar ut i små platsbildningar. Inspirationen från Camillo Sittes plantänkande är tydlig. Arkitekturen har ringa koppling till lokal tradition utan för snarare tankarna till ett norskt fiskeläge. Avsaknaden av försök att åstadkomma något rustikt gammaldags, vilket präglar flertalet av de övriga nybyggda radhusområdena i stadskärnan känns dock mycket välgörande.