ÖSTERGARNS KYRKA

Östergarn kyrka är med undantag för sakristian, som tillkom 1786, i sin helhet uppförd under medeltiden. Den byggdes som församlingskyrka för Östergarn församling, och används fortfarande för detta ändamål.

Kor och långhus uppfördes vid mitten av 1200-talet, ett planerat torn i väster kom av allt att döma aldrig till utförande, utan kyrkklockan hängdes upp i en takryttare på långhusets västra del.

Kyrkan har efter medeltiden vid flera tillfällen varit utsatt för krigshandlingar. Så t.ex. brändes den ned av svenskarna 1565 under Nordiska sjuårskriget. Två gånger på 1710-talet plundrades kyrkan av ryska sjöstyrkor, varefter den under en period fick förfalla. Under prosten Lars Nilsson Neogards ledning återställdes den vid mitten av 1700-talet till sitt nuvarande utseende.

Inga medeltida inventarier är bevarade (det medeltida krucifix som finns inkomponerat i altaruppsatsen inköptes till kyrkan på 1700-talet), det mesta försvann sannolikt vid 1500-talsbranden. Då förstördes även långhusets fyra valv, vilka vilat på en mittkolonn, och fönsteröppningar och portalerna fick kraftiga skador.

Östergarns kyrka består av ett långhus med smalare rakslutet kor i öster, samt sakristia på korets nordsida och takryttare i väster. Både långhus och kor har närmast kvadratisk planform. Byggnadsmaterialet är i huvudsak tuktad kalksten. Långhus och kor är enhetligt uppförda vid 1200-talets mitt. Ett västtorn planerades men kom aldrig till utförande; tornbågens kontur markerades genom en ristning i fasaden vid arkitekt Erik Fants restaurering 1935. Kyrkan har drabbats ovanligt hårt genom åren. Vid en brandhärjning 1565, under det Nordiska sjuårskriget, förstördes långhusvalvet, sydportalerna och all medeltida inredning. Vid den ryska landstigningen 1715-17 plundrades kyrkan och förföll sedan under nödåren. 1725-58 reparerades den dock under kraftfull ledning av prosten Lars Nilsson Neogard; härmed tillkom bl.a. takryttaren. Sakristian är från 1786. Kyrkans fasader är putsade, med undantag för hörnen. Långhus och kor täcks av tegelklädda sadeltak, sakristian har ett pulpettak. Takryttaren har formen av en kort, kraftig spira med takförsedda ljudgluggar. I den slutna västfasaden finns en liten enkel rundbågig portal med kölformat tympanon. De brandskadade sydportalerna kröns båda av vimperger; långhusets rundbågiga perspektivportal har skulpterade kapitälband, korportalen ett trebladsformat tympanon. Korets fönster är ursprungliga, medan långhusets nordfönster är från 1793 och sydfönstret, i sitt nuvarande skick, från 1862. Långhuset täcks invändigt av ett flackt tredingstak av trä. En vid, svagt spetsbågig triumfbåge leder till koret, vilket täcks av ett tältvalv. Den fasta inredningen härrör från tiden för den stora reparationen under 1700-talet. År 1935 restaurerades kyrkan efter förslag av arkitekt Erik Fant. En yttre renovering ägde rum 1978.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1998.

Kyrkogården har ovanlig utformning. På grund av markbeskaffenheten har fyllningsmassor påförts den del av kyrkogården som ligger närmast kyrkan. Redan i slutet av 1800-talet bör en utvidgning åt öster ha påbörjats, den äldsta gravvården bär årtalet 1894. Åren 1919-1920 företogs den stora utvidgningen åt norr och nordost. Samtidigt lades terrassmurar till en höjd ca 1,25 m runt den ursprungliga kyrkogården. I samband med denna förändring fick kyrkogården sin nuvarande utformning. Även på de nyare delarna av kyrkogården har man påfört jord, vilket accentuerar terrasseringen i förhållande till det omgivande landskapet.

Vid inventeringen av kyrkogården 1997 hade kyrkogården 320 synliga gravar, varav 119 med murgrönebeväxta kullar.

I väster och söder och delvis även i nordväst är kyrkogården omgiven av ett svartmålat järnstaket på en betongsockel, uppfört dels 1894 och dels 1920. I övrigt begränsas kyrkogården av kallmurar av kalksten, vilka som nämnts har formen av terrassmurar i öster och nordost.

Till kyrkan och kyrkogården kommer man via en dubbel järngrind från parkeringsplatsen i väster. Den flankeras av grindstolpar av kalksten. Även mot söder finns en grind av motsvarande utformning. I väster mot den nyare delen av kyrkogården är en inkörsel anordnad genom att en sektion av staketet gjorts löstagbar.

Från grindarna i väster och söder leder grusgångar fram till kyrkan, och en smal gång löper runt kyrkan. På den nyare delen av kyrkogården markeras gravkvarteren av ett motsvarande gångsystem.

Utmed hägnaderna i väster och söder är lövträd planterade. Marken är gräsbevuxen. På själva kyrkogården förekommer inga särskilda planteringar.
Genom bl.a. genom terrasseringarna och de för Gotland speciella murgrönebeväxta gravkullarna är kyrkogården och miljön kring densamma av riksintresse för kulturmiljövården.

Övriga byggnader på kyrkogården
På kyrkogården finns inte några andra byggnader än kyrkan.