DANMARKS KYRKA

Danmarks kyrka består av ett långhus och ett tresidigt avslutat kor i öster, ett torn i väster med hög spira samt en sakristia på korets norra sida. Kyrkan har stora, höga fönster. Västra delen av långhuset är den äldsta delen, byggd under tidigt 1300-tal. Tornet är byggt vid 1400-talets mitt. Östra delen av långhuset samt koret och sakristian är byggda omkring 1490. Rester av en äldre sakristia finns på kyrkans norra sida i form av en murpelare

Kyrkogården omges till största del av en traditionell gråstensmur. I sydväst avgränsar en enkelsidig stödmur med en klippt syrénhäck ovanpå. Ingångarna är försedda med smidesgrindar och de två äldsta kantas av putsade grindstolpar. Utefter kyrkogårdsmuren löper en trädkrans av ädla lövträd, varierande till ålder och täthet. Den äldsta högläntare kyrkogårdsdelen, med gravar framförallt söder om kyrkan, härrör från medeltiden. Den syns avbildad på en teckning av J. Peringskiöld 1710. Där framträder ett gångsystem likartat dagens. Nu har området en sammanhållen prägel av gravkultur från andra halvan av 1800-talet och tidigt 1900-tal. Den är ett gott exempel på den så kallade kyrkogårdsträdgården, med randade grusgravar försedda med kraftiga ofta högresta gravvårdar och omgärdningar i form av stenramar, klippta gravhäckar eller järnstaket. Kyrkogården har utvidgats två etapper, österut på 1860-talet och norrut på 1947. Även den östra utvidgningen har en dominerande prägel av gravkultur från sekelskiftet och årtiondena dessförinnan, men här är gravplatserna lagda i raka rader och viss omläggning till gräs har skett. En kraftig stödmur av gråsten försedd med räcke av gjutjärn tar upp den stora höjdskillnaden mellan den äldre högläntare kyrkogårdsdelen och den östra utvidgningen. 1984 inrättades en minneslund i kyrkogårdens nordliga hörn. Den har en traditionell utformning med en skyddad meditationsplats och en vattenbemängd natursten som koncentrationspunkt. I lunden norr om kyrkan står det två ditflyttade runstenar.

Danmarks kyrka består av ett långhus och ett tresidigt avslutat kor i öster, ett torn i väster med hög spira samt en sakristia på korets norra sida. Kyrkan har stora, höga fönster. Västra delen av långhuset är den äldsta delen, byggd under tidigt 1300-tal. Tornet är byggt vid 1400-talets mitt. Östra delen av långhuset samt koret och sakristian är byggda omkring 1490. Rester av en äldre sakristia finns på kyrkans norra sida i form av en murpelare

Kyrkogården omges till största del av en traditionell gråstensmur. I sydväst avgränsar en enkelsidig stödmur med en klippt syrénhäck ovanpå. Ingångarna är försedda med smidesgrindar och de två äldsta kantas av putsade grindstolpar. Utefter kyrkogårdsmuren löper en trädkrans av ädla lövträd, varierande till ålder och täthet. Den äldsta högläntare kyrkogårdsdelen, med gravar framförallt söder om kyrkan, härrör från medeltiden. Den syns avbildad på en teckning av J. Peringskiöld 1710. Där framträder ett gångsystem likartat dagens. Nu har området en sammanhållen prägel av gravkultur från andra halvan av 1800-talet och tidigt 1900-tal. Den är ett gott exempel på den så kallade kyrkogårdsträdgården, med randade grusgravar försedda med kraftiga ofta högresta gravvårdar och omgärdningar i form av stenramar, klippta gravhäckar eller järnstaket. Kyrkogården har utvidgats två etapper, österut på 1860-talet och norrut på 1947. Även den östra utvidgningen har en dominerande prägel av gravkultur från sekelskiftet och årtiondena dessförinnan, men här är gravplatserna lagda i raka rader och viss omläggning till gräs har skett. En kraftig stödmur av gråsten försedd med räcke av gjutjärn tar upp den stora höjdskillnaden mellan den äldre högläntare kyrkogårdsdelen och den östra utvidgningen. 1984 inrättades en minneslund i kyrkogårdens nordliga hörn. Den har en traditionell utformning med en skyddad meditationsplats och en vattenbemängd natursten som koncentrationspunkt. I lunden norr om kyrkan står det två ditflyttade runstenar.

Danmarks kyrka är belägen på en höjd 8 km sydöst om Uppsala och i centrum av gamla Svea rike, mellan Gamla Uppsala och Mora stenar. Under medeltiden hörde Danmarks församling till Uppsala domkapitels femte kanonikat. Den varmt röda medeltidskyrkan består av en enskeppigt långhus med ett tresidigt kor i öster och vidbyggd sakristia i norr med vitputsade blinderingar. I väster reser sig ett torn med spira. Byggnadskroppen är långsträckt och höga fönster är upptagna på långhusets sidor liksom i koret. Spiran och kyrkans sadeltak är plåtklädda. Ingången är förlagd till tornets västmur. Kyrkan har utbyggts i flera omgångar. Den äldsta delen återfinns i långhuset och härrör troligen från 1300-talets början och samtidigt byggdes en sakristia, av vilka murpartierna närmast koret är de ursprungliga. Denna kärnkyrka hade ingångar mitt emot varandra i norra och södra långhusmurarna. De är nu igensatta men markerade i murverket. I sydvästra hörnet löper en ursprunglig spiraltrappa, som haft sin motsvarighet i motsatt hörn. Trapporna har lett upp mot en läktare, tydligen avsedd för en stormannafamilj. Både trapporna och läktaren är ovanliga drag i en uppländsk landskyrka, likaså teglet som tidigt byggnadsmaterial och det faktum att ett fönster och en portal har byggts i nordmuren, ett gotiskt masverksfönster i söder och ett rundfönster i västgaveln. Några av dessa drag tyder dels på att kyrkobygget främjats av en förnäm familj, dels på att kyrkan ju hade starka band till domkyrkans prästerskap. Kyrkan förlängdes sedan åt väster under 1400-talets första årtionden, då tornet byggdes, och åt öster i slutet av samma sekel då det gamla koret revs och det nuvarande byggdes i samma bredd som långhuset. Även kyrkans valv har tillkommit vid olika tidpunkter och dekorerats med kalkmålningar. Valven i tornet torde vara ursprungliga eller något senare. Valven i långhusets två västra travéer har attribuerats till Johannes Rosenrod och anses ha utförts o 1440. Långhusets östparti och koret dekorerades omkring ett halvsekel senare av Albertus Pictors verkstad. 1824-25 revs vapenhuset på den södra långhusmuren. Istället inreddes tornets bottenvåning till vapenhus och en portal upptogs i västmuren. De höga fönstren i långhus och kor togs upp. De medeltida kalkmålningarna överputsades. Kyrkan har vid flera tillfällen brunnit och taket har varje gång lagts om. Den senaste branden inträffade 1889. Därefter förhöjdes tornets murar, ny överbyggnad tillkom och nytt tak lades. Nu framtogs valvens kalkmålningar från sent 1400-tal, överkalkades åter varefter motiven nymålades på den färska ytan. Högmurarnas målningar framtogs 1958 och framträder nu i samma skick som då de påträffades. Tidigare överkalkningar har medfört att de blekts och skadats. Exteriören visar nygotiska drag, främst genom tornspiran och de höga fönstren från 1800-talet. Interiören präglas idag av arbeten 1957-58 då bl.a. kalkmålningarna som blev hårdhänt renoverade i slutet av 1800-talet restaurerades och glasmålningar komponerade av Julia Lüning monterades i korets tre östfönster. Nuvarande bänkinredningen insattes.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996-1999. Texten reviderad 2002.