RUNTUNA KYRKA

FÖRSAMLING 1995 - RUNTUNA

BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 1069, år 1900: 1226, år 1995: 710

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken.

LÄGE OCH OMGIVNING - Runtuna kyrka i den södra delen av sörmländska sjöplatån är belägen på en kulle i åkern i ett landskap med sprickdalar och skog. Invid kyrkan ligger prästgården och en äldre skolbyggnad. Alléer leder till prästgården samt till Runtuna gård norr om kyrkan. Ingår i riksintresseområde.

RASERAD KYRKA / RUIN -

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Runtuna kyrka har korsformad plan med långsmalt kor i öster, samt sakristia och gravkor på korets nord- respektive sydsida. Det i väster belägna vapenhuset utgör sannolikt återstoden av ett påbörjat eller delvis nedmonterat västtorn (uppgift från 1579 kan tyda på att tornet störtat samman). Av den äldsta stenkyrkan, uppförd förmodligen vid 1100-talets slut, kvarstår långhuset, den östra delen av koret samt delar av ett samtida västtorn. Korets ursprungliga gestaltning i öster är inte känd. Korets nuvarande, långsträckta form är sannolikt resultat av en ombyggnad redan under 1200- talet. Sakristian tillbyggdes troligen under 1200- eller tidigt 1300-tal. Framför långhusets sydvästportal uppfördes under senmedeltiden ett vapenhus. Landshövding Mårten Lindhielm på Lindö lät uppföra gravkoret 1706. Korsarmarna fogades slutligen till det äldre långhuset 1759-62. I samband med denna omgestaltning revs vapenhuset och en ny huvudingång togs upp i väster.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Kring långhuset grupperar sig de övriga, lägre byggnadskropparna. Alla har sadeltak; så även gravkoret, som emellertid erhöll denna enklare takform först 1839 efter att tidigare ha haft huv. Kyrkan är putsad och avfärgad i gult med vita hörnkedjor och portalomfattningar, gravkoret är rött, med pilastrar och listverk i grått. Ingångarna i söder och väster har rusticerade omfattningar. De höga, senmedeltida valven präglar kyrkans interiör. I koret höjer sig två rundbågar över kryssvalven - ett udda arrangemang som syftade till att bevara valvmålningar från 1400-talets förra hälft. Dessa fragmentariskt bevarade målningar är utförda av den så kallade Fogdömästaren. Kyrkan rymmer även måleri från andra perioder, liksom ett flertal medeltida träskulpturer. Halva norra korsarmen avdelades 1954 till gravkapell.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1995 / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2002.

Kyrkogården omges av en kallmurad naturstensmur, som tidigare haft spånklätt tak. I väster och vid gränsen mellan södra delen av kyrkogården och naturområdet med klockstapeln fungerar delar av muren som en terassmur. Övergår i en gräsbevuxen sluttning. Innanför bogårdsmuren är en trädkrans planterad. Kyrkogården utvidgades 1762, då samtliga tre stigluckor revs. Istället byggdes två nya, en mitt för den västra portalen och en mindre i sydost. Stigluckorna är vitputsade och utförda med något svängda spåntäckta valmade tak. Grindarna är av svartmålat trä och tillverkade i ett gallermönster. Norr om den västra stigluckan är en trappa gjord i muren. Strax utanför muren vid den västra stigluckan står två hela runstenar och ett fragment. Den ena hittades i bogårdsmuren på 1600-talet och den andra är flyttad från Kungberga. Den första har legat som tröskelsten i kyrkans tidigare vapenhus och är därför relativt nött.

Klockstapeln är byggd för två klockor och är placerad på en höjd söder om kyrkogården. Den öppna klockbocken är uppförd 1652. Klockstapeln har renoverats ett flertal gånger och syllarna är numera ersatta av en betonggjutning. Huven är pyramidformad och avslutas med en rak spira.

Kyrkogården är gräsbevuxen och indelad i kvarter med grusade gångar.

Eva Wockatz, inventeringstillfället.
Sörmländska kyrkor 110, 1979