RÄTTVIKS KYRKA

Rättviks ursprungliga gråstenskyrka var sannolikt en under senare 1200-talet uppförd, rektangulär byggnad, vars norra mur in¬går i nordvästra delen av dagens långhus. I samband med att Rättviks socken avskiljdes från Leksand gjordes på 1360-talet en utvidgning mot söder och öster. Dessutom byggdes en liten sakristia ut i nordost. Över kyrkorummet slogs ett högt tunnvalv av bräder.

Kring 1400-talets mitt tillfogades ett tresidigt kor i öster och vapenhus i söder. Yttertaket kröntes med ett litet klocktorn. Över kyrkorummet slogs ribbvalv i tegel: en "Enköpings-stjärna" i den nuvarande korsmitten och i väster en "Sturestjärna". Någon gång under perioden 1470-90 dekorerades valven med kalkmålningar, av vilka fragment finns bevarade.

Kyrkans alltjämt använda predikstol kom på plats 1636, färdigställd av träsnidare Johan Matzon och Anders Pärson Målare, ursprungligen placerad på kyrkorummets södra sida. 1652 tillkom dopfunten i kalksten, skulpterad av Simon Hack som även svarade för omfattningen 1671-72 runt korets ingång från söder, den så kallade Prästporten. Vid samma tid utökades den dåvarande sakristian norr om koret, till att omfatta två valv.

Den 23/8 1685 tecknade församlingen kontrakt med murmästare Erik Malm, Västerås, om bygget av den södra korsarmen, vilken stod färdig 1688. Tio år senare utbyggdes motstående korsarm i norr och alla fönster förstorades.

För mer historik kring kyrkan, se kyrkan/kyrkobyggnaden samt bifogad PDF.

Anläggningen består av en kyrkogård med en kyrka. På kyrkogården finns också ett vintergravkor samt en timrad bod som tidigare fungerade som ben bod och numera fungerar som redskapsbod.

Kyrkogården omger kyrkan på alla sidor, med störst utbredning mot söder och öster. Från att på medeltiden ha varit en liten kvadratisk tomt har de senaste 300 årens utvidgningar resulterat i att den omfattar nästan hela södra Kyrkudden. Som yttre avgränsning tjänar i norr och väster en kallmurad bogårdsmur från 1800-talet. Delar av en äldre mur finns kvar inne på området. Huvudingången är en traditionell stiglucka i norr, vitrappad med plåttäckt tak.

På strandbrinken väster om kyrkan finns ett vintergravkor, byggt 1867 för avlidna som på grund av tjäle inte kunde jordfästas.

Platån där kyrkogården anlagts har blivit kraftigt utplanad och är till större delen gräsbevuxen. Äldst är området rakt söder om kyrkan, utvecklat på 1600- och 1700-talen. Kvarteren här får särprägel genom att många av gravarna markerats med enkla kors av järn eller trä.

Norra kyrkogården anlades 1922-24, efter handlingar av arkitekt Lars Israel Wahlman, som även ritade en vitrappad entrébyggnad i nordost. Området skuggas av höga tujor. I de inre kvarteren finns allmänna varvet, med enkelt utformade gravar, i de yttre är mer påkostade familjegravar med grusbäddar. Längst västerut finns en ceremoniplats för begravningsgudstjänster, i praktiken ur bruk.

Östra kyrkogården som invigdes 1945, senare utvidgad mot sydost, är gräsbevuxen och har gravkvarter indelade med tujahäckar.

Medeltida socken. Boda utbruten 1618, Bingsjö kapellag inrättat 1781, Dådrans kapellag inrättat 1839, Bingsjö-Dådran utbruten 1918, men åter införlivad 1991.

Den murade kyrkan består av ett rektangulärt långhus med tresidig avslutning, som innefattar ett rakt avslutat korparti och en avdelad sakristia i öster, korsarmar i norr och söder samt västtorn.

I: Av den äldsta 1200-talskyrkan återstår ännu partier i det befintliga långhusets västra och norra murar.

II: Vid en radikal ombyggnad, troligen redan under 1300-talet, vidgades långhuset i söder och öster. Den utvidgade kyrkan erhöll salformad plan med rakslutet korparti i öster. En sakristia i norr hörde sannolikt till samma byggnadsetapp. Vid ännu en medeltida ombyggnad omkring år 1500 förlängdes långhuset ytterligare i öster och erhöll ett tresidigt korparti. Samtidigt vidgades sakristian med en travé i öster. Denna raserades 1673, när en ny och väsentligt större sakristia tillbyggdes. Den södra korsarmen uppfördes 1685-88, följd av den norra 1697-1703 (sakristian åter raserad). Västtornet och den befintliga sakristian, uppförda 1778-81 under ledning av byggmästare Daniel Lundqvist från Gävle, kompletterar planformen såsom vi nu känner den.

Kyrkan har vitputsade fasader och branta, spånklädda sadeltak. Korsarmsgavlarna pryds av varsitt rundfönster och stor korsformig blindering. Fönstren förstorades och fick sin nuvarande stickbågiga form 1699. Tornet har rundbågiga ljudöppningar och avslutas med en kraftigt profilerad taklist; dess karakteristiska kupolhuv är utförd efter arkitekt Carl Fredrik Adelcrantz ritningar. Av kyrkans fem portar är den södra, s.k. Prästporten, mest intressant; den utfördes 1671 av den tyske stenskulptören Simon Hack från Boda, som även tillverkat kyrkans dopfunt 1652.
Korskyrkans rikt utbildade tegelvalv härrör dels från 1400-talets senare hälft (långhusets två östliga travéer) samt 1685-1703 (korsarmarna). Interiören vitkalkades 1682, men vid restaureringen 1951, efter förslag av Jerk Werkmäster, framtogs fragmentariska kalkmålningar från omkring 1500, bl. a. med gammaltestamentliga profeter. Läktare finns i väster, söder och norr (alla från 1700-talets förra hälft och försedda med målningar). Den rikt ornerade predikstolen är tillverkad 1636 av träsnidaren Johan Matzon och Anders Pärson Målare. Altaruppsatsen, i barockstil, utfördes 1705-06 av hovbildhuggaren Caspar Schröder. Kyrkan restaurerades 1978-83 under ledning av arkitekten Jerk Alton.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.