SÖDERBÄRKE KYRKA

Medeltida socken. Malingsbo utbruten 1708, men åter införlivad 1970. Kyrka ligger på en åsrygg, alldeles invid det sund som sammanbinder Norra och Södra Barken. På kyrkogårdens södra del finns det Ehrenheimska gravkapellet från 1794.

Den murade kyrkan består av ett treskeppigt långhus, ett smalare, tresidigt avslutat kor samt i väster ett indraget torn - i norr flankerat av utrymme för sakristia och i söder av ett gravkor.

I: Kyrkan har medeltida ursprung. Grundmurarna efter en salkyrka har påträffats under den nuvarande kyrkans golv. Vid medeltidskyrkans västgavel uppfördes ett torn, sannolikt under 1400-talet, vars nedre del fortfarande kvarstår. Kyrkan hade också en sakristia i norr och ett vapenhus i söder, som möjligen också delvis kvarstår.

II: I sin nuvarande skepnad framstår Söderbärke som en ovanligt välbevarad 1700-talskyrka. Kyrkans radikala ombyggnad 1729-35 bekostades till stor del av patron Jacob Tersmeden, som ägde Larsbo bruk. Det kvarstående västtornet byggdes in i den treskeppiga långhusets västparti - möjligen återanvändes också sakristians och vapenhusets yttre mursträckningar. På den norra sidan om tornkroppen avdelades en sakristia och på den södra sidan familjen Tersmedens gravkor.

Kyrkans exteriör är vitputsad och täcks av ett brutet sadeltak, valmat över korets östmur. Tornet - som således ligger i liv med långhusets västfasad - höjdes vid nämnda ombyggnad och kröntes av en huv med lökformad ansvällning, tornur i samtliga väderstreck samt lanternin. Kyrkorummet är vitputsat. De samtida valven har eleganta, konsolburna ribbor. Skeppen avdelas med kraftiga, åttkantiga pelare. Kring altaruppsats och predikstol - bägge arbeten från 1700-talet - finns draperimålningar. Läktaren i väster, med utsvängt mittparti, buren av mamorerade träkolonner härör sannolikt från 1800-talets början.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.

Kyrkplatsen är belägen på en udde, en åsrygg, vid sundet där sjöarna Södra och Norra Barken förenar sig. Det smala sundet mellan sjöarna har i alla tider varit en naturlig passage över det utsträckta sjösystemet och förbi kyrkan löpte en uråldrig pilgrims- och handelsled. Mot slutet av 1700-talet tilltog platsens betydelse, i och med anläggandet av Strömholms kanal som ut-nyttjar sjösystemet förbi kyrkan. Östra och västra stranden förenas numera genom en bro och den sammanhängande bebyggelsen kring sundet har utvecklats till bygdens centralort.

Kyrkan har anor från medeltiden men är i sin nuvarande form resultatet av en om- och till-byggnad som genomfördes mellan 1729 och 1743. Man antar att första kyrkobyggnaden på platsen var ett enkelt träkapell. Möjligtvis redan mot slutet av 1300-talet ersattes träkapellet med en stenkyrka, som till sin typ liknade Mälardalens medeltida små sockenkyrkor. Murpar-tier och delar från denna byggnad, bland annat tornet, är införlivade med nuvarande kyrka. Gamla stenkyrkan var uppförd av gråsten och tegel med inslag av tegelornamentik, som till viss del ännu är synliga i tornets västra fasad. Till sin längd motsvarade den ungefär halva nuvarande byggnaden.

Befolkningsutveckling och den positiva konjunkturen i början av 1700-talet skapade förut-sättningar för en utvidgning och en förnyelse av kyrkan. Ett förverkligande av byggnadspro-jektet möjliggjordes genom bergsrådet och brukspatronen på Larsbo bruk Jacob Tersmedens generösa ekonomiska bistånd. Förnyelsearbeten påbörjades 1729 och pågick under 14 år. Den lilla medeltida stenkyrkan omvandlades stegvis till en stor treskeppig salkyrka. Nya byggna-den uppfördes kring den befintliga och gamla kyrkan behöll sin funktion under de pågående arbetena. Delar av den gamla kyrkan återanvändes i nya byggnaden, bl.a. tornet som påbyggdes för ändamålet.

För mer historik se kyrkan/kyrkobyggnaden samt bifogad PDF.

Anläggningen består av en kyrkogård med en kyrka samt ett gravkor/gravkapell.

Kyrkogården är anlagd kring kyrkan, den har yngre större utvidgningar i norr och väster. Kyrkogårdens äldre del avgränsas av en kallmur av natursten som ansluter till långhuset på södra sidan i höjd med koret. Den yngre delen i norr avgränsas naturligt av sjöstranden. I de södra delarna inhägnas delvis kyrkogården av ett högt smidesstaket mellan gjutjärnsstolpar. Den yngre delen, väster om församlingshemmet, har gjutjärnsstolpar som bär järnstänger. Från södra grinden leder en stig till tornet och kyrkans västra portal och vidare till gravkvarteren i väster och norr.

Kyrkogården har gräsbevuxna gravkvarter, i sydvästra delen delvis delade eller avgränsade av låga häckar. Den har sparsamma planteringar med löv och barrträd. Söder om långhuset finns ett flertal äldre gravhällar som är karaktäristiska för bygderna vars utveckling är förknippad med järnhanteringen.

På kyrkogårdens södra del, intill inhägnaden, står den s.k. Malingsbograven, ett gravkor upp-fört 1791 för släkten Ehrenheim från Malingsbo bruk. Byggnaden kom i ett senare skede att användas som gravkapell (bårhus), på samma plats låg tidigare ett benhus. Byggnaden har kvadratisk plan, vitputsade murar med räfflade skift, fönsteröppningar i söder, väster och öster samt dörringång i norr. Den täcks av ett tältformat plåttak som avslutas med en lökformad huv, som liknar kyrktornets.