LOHÄRADS KYRKA

Lohärads kyrka består av rektangulärt långhus med smalare rakslutet kor, sakristia i norr och vapenhus i väster. På ett gärde sydost om kyrkan står en klockstapel, som fick sitt nuvarande utseende vid en ombyggnad 1838. Den vitputsade kyrkan är murad av natursten. Samtliga yttertak utgörs av sadeltak, förutom vapenhuset som har valmat tak. I de rundbågiga fönsteröppningarna sitter karmar med trebrutna överstycken. Ingången är belägen i vapenhusets sydvägg. Den äldsta kyrkan från 1200-talets förra del bestod av långhus med smalare, rakt avslutat kor i öster och ett smäckert torn i väster. Ingången var belägen i söder. I slutet av 1200-talet tillkom sakristia med kryssvalv av stenflis. Under 1400-talet slogs tegelvalv i långhuset. Vidare tillfogades ett vapenhus i sydväst, som revs på 1670-talet efter att tornet rasat och slagit sönder vapenhuset. Av tornets nedre delar gjordes ett nytt vapenhus. 1761 togs triumfbågsmuren mellan kor och långhus bort, och ett tunnvalv av tegel slogs i koret. Kyrkans exteriör har inte förändrats i någon större utsträckning sedan slutet av 1600-talet. De stora och rundbågiga fönsteröppningarna fick sin nuvarande storlek 1875-76. Interiören präglas främst av inredningen från 1700-talet samt av en restaurering 1928-29 under ledning av arkitekten Ärland Noréen, då bl.a. resterna av senmedeltida kalkmålningar togs fram och konserverades.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996

Lohärads kyrka har en historia med flera utbyggnadsteg samt en dramatisk händelse på 1600-talet som radikalt förändrade kyrkan. Byggnadskroppen är adderad av många delar och bildar en ganska varierad exteriör där varje del berättar om en specifik del av historian. Kyrkan byggdes under första hälften av 1200-talet och bestod då av långhus, kor och i väster ett torn. Långhuset och koret har fortfarande kvar sin ursprungliga form. Koret är lägre och smalare än långhuset och rakt avslutat, det tillhör antagligen ett av de tidigare exemplen på rakt avslutade kor som följde efter de äldre romanska kyrkornas absider.

Sakristian är tillbyggd på norra sidan av koret på slutet av 1200-talet. Dateringen grundar sig på att den inte är murad i förband med långhuset och på byggnadssättet som överensstämmer med andra sakristior i t ex Husby-Sjuhundra och Riala som vid denna tid uppfördes av gotländska hantverkare. Sakristian som skulle vara ett brandsäkert förvaringsställe är byggt med ursprungligt ribblöst kryssvalv av gråstensflis, kallat gratvalv av en typ som förknippas med Gotland.

På 1400-talet byggdes ett vapenhus på södra sidan av tornet.

På 1670-talet rasade tornet, det slog i fallet sönder vapenhuset och drog med sig långhusets västra gavelröste och valv. Tornet byggdes aldrig upp igen, klockstapeln i trä fanns då redan och sten från tornet användes för att bygga upp det vapenhus som nu står på tornets plats väster om långhuset. Några stenar i markytan minner idag om det äldre vapenhuset på södra sidan av tornet.

Kyrkogården har en öppen karaktär som understryks av det öppna landskapet kring kyrkoanläggningen. Kring den äldre kyrkogården finns en krans av lövträd medan kyrkogårdens inre har flera barrträd av modernare snitt. Kyrkogården utvidgades åt söder 1885 och åt väster 1939. Kyrkogården utvidgades åt väster på mark som tillhörde kyrkoherdebostället. Enligt förslag till kontrakt mellan boställesarrendatorn och Lohärads församling skulle församlingen varje år i arrende betala i penningar ett värde motsvarande en hektoliter råg och 4,8 kilogram smör. Åt söder avgränsas den av en häck. Övriga sidor avgränsas av stenmurar. Gränsen mellan den äldre kyrkogården och utvidgningen i väster markeras av den gamla muren som står kvar. Två ingångar finns, i öster och norr, båda har smidda järngrindar och putsade grindstolpar med eleganta profiler. Grindarna i öster är märkta med årtalet 1861 och har varit förebild för södra ingångens grindar, märkta 1939. De flesta gravar är grästäckta, ett tjugotal grusgravar med äldre karaktär finns varav några från 1800-talet liksom en grav från 1700-talet, kyrkoherde Elias Gedners grav anlagd norr om kyrkan med avsikt att bryta traditionen att människor inte ville begavas på denna del av kyrkogården.

En klockstapel klockstapel byggdes på 1630-talet, då i öppet utförande. På 1830-talet ville sockenborna ha en modern inbyggd klockstapel men byggandet av nya klockstaplar motsattes av en kunglig förordning. Timmermannen Olof Hedlund från Björklinge norr om Uppsala erbjöd sig dock att bygga om klockstapeln till ett utförande som är nära identiskt med den klockstapel han byggt vid Björklinge kyrka. Av den ursprungliga stapeln återstår antagligen inte mycket. Klockstapeln står reslig och högt belägen i vägskälet sydöst om kyrkan. Taken är täckta med spån liksom den nedersta utsvängda delen. Den vertikala fasaden och lanterninen är klädd med oljemålad gul panel med grå stenimiterande detaljer. Dragen av det tidiga 1800-talets sparsamt dekorerade klassicistiska stenarkitektur är tydliga. Klockvåningen är öppen och omgiven av ett smidesräcke. Lanterninen kröns av ett kors. Storklockan är omgjuten flera gånger, senast 1949 av Bergholtz klockgjuteri i Stockholm. När den ursprungligen gjöts är inte känt men man vet att den även har omgjutits 1681 och 1814. Lillklockan gjöts 1753 av Gerhard Meyer i Stockholm och är ej omgjuten.

Sedan 1977 finns i norra kyrkogårdsmuren ett väl anpassat bårhus. Bårhuset är byggt med gaveln mot kyrkogården, har vitputsade fasader och tak av svartplåt.