ENÅNGERS KYRKA

År 1804 invigdes en ny begravningsplats på Svedjeåsen i Enånger, några hundra meter sydväst om den medeltida kyrkan. Enångers nya kyrka är uppförd på åsens krön i anslutning till den sedermera utvidgade kyrkogården.

Då den medeltida kyrkobyggnaden inte längre rymde den växande församlingen uppfördes den nya och avsevärt större kyrkan år 1847-54, med J F Åbom som arkitekt. Kyrkobyggnaden, murad av gråsten, fick en rektangulär plan med torn i söder, rakslutet kor i norr och rektangulär sakristia bakom koret. Enligt bevarade ritningar var exteriören avsedd att utformas i en historiserande blandstil med medeltida (romanska) drag i form av bågfriser och portaler med bågformade tympanonfält. Dock blev resultatet betydligt mer klassiserande, med bland annat en bred tempelgavel ovanför den rakslutna ingången på västra långsidan. Tornet avslutades av en flack huv, krönt av en oktagonal lanternin med smal spira.

År 1879 brann kyrkobyggnaden ner, varvid endast murarna återstod. Dessa användes vid den återuppbyggnad, klar 1881, som leddes av arkitekt E A Jacobsson. Grundplanen blev densamma som den föregående kyrkans, likaså de bågformade fönstrens placering och utformning.

På 1920-talet tillkom i sluttningen väster om kyrkan ett nytt gravkapell efter ritningar av J Dahl. Den lilla byggnaden vilar på en putsad cementgrund, är klädd med stående vitmålad träpanel och har skifferbelagt tak med valmade gavlar. Byggnadens nyklassicistiska arkitektur förstärks av spröjsade lunettfönster och den östra gavelns runda fönster. Interiört är väggarna och det trågvälvda taket försedda med pärlspontpanel. Träporten, som är belägen i väster, är uppbyggd av en dubbeldörr med speglar försedda med stjärnmotiv.

Nordost om kyrkan finns ett benhus med ålderdomlig karaktär. Benhuset kan vara samtida med den äldsta delen av kyrkogården, dvs. från 1800-talets första år. Byggnaden har en kvadratisk planform, rödfärgad lockpanel på fasaderna och ett brädtäckt tälttak. Utrymmet, som används till förvaring, har en stomme av stolpkonstruktion och jordgolv.

Den äldsta delen av kyrkogården tillkom 1803-04. Här finns en del äldre gravvårdar kvar i form av gjutjärnskors, det äldsta från 1857. En grav från 1850-talet inramas av ett nygotiskt järnstaket. Den äldre delen avgränsas mot den nya kyrkogården med en kallmur, i vilken finns en ingång med dekorativt utformade smidesgrindar, enligt inskription från 1803.
Kyrkogården har sedan i etapper utvidgats avsevärt, bland annat under 1880- och 1940-talen (muntlig uppgift). De nyare delarna av kyrkogården har grusgångar med omgivande alléer av parklind och är till större delen gräsbeväxta. Mot byvägen i söder avgränsas kyrkogården av ett smidesstaket från 1900-talet.

År 1804 invigdes en ny begravningsplats på Svedjeåsen i Enånger, några hundra meter sydväst om den medeltida kyrkan. Enångers nya kyrka är uppförd på åsens krön i anslutning till den sedermera utvidgade kyrkogården.

Då den medeltida kyrkobyggnaden inte längre rymde den växande församlingen uppfördes den nya och avsevärt större kyrkan år 1847-54, med J F Åbom som arkitekt. Kyrkobyggnaden, murad av gråsten, fick en rektangulär plan med torn i söder, rakslutet kor i norr och rektangulär sakristia bakom koret. Enligt bevarade ritningar var exteriören avsedd att utformas i en historiserande blandstil med medeltida (romanska) drag i form av bågfriser och portaler med bågformade tympanonfält. Dock blev resultatet betydligt mer klassiserande, med bland annat en bred tempelgavel ovanför den rakslutna ingången på västra långsidan. Tornet avslutades av en flack huv, krönt av en oktagonal lanternin med smal spira.

År 1879 brann kyrkobyggnaden ner, varvid endast murarna återstod. Dessa användes vid den återuppbyggnad, klar 1881, som leddes av arkitekt E A Jacobsson. Grundplanen blev densamma som den föregående kyrkans, likaså de bågformade fönstrens placering och utformning.

År 1804 invigdes en ny begravningsplats på Svedjeåsen i Enånger, några hundra meter sydväst om den medeltida kyrkan. Enångers nya kyrka är uppförd på åsens krön i anslutning till den sedermera utvidgade kyrkogården.

Då den medeltida kyrkobyggnaden inte längre rymde den växande församlingen uppfördes den nya och avsevärt större kyrkan år 1847-54, med J F Åbom som arkitekt. Kyrkobyggnaden, murad av gråsten, fick en rektangulär plan med torn i söder, rakslutet kor i norr och rektangulär sakristia bakom koret. Enligt bevarade ritningar var exteriören avsedd att utformas i en historiserande blandstil med medeltida (romanska) drag i form av bågfriser och portaler med bågformade tympanonfält. Dock blev resultatet betydligt mer klassiserande, med bland annat en bred tempelgavel ovanför den rakslutna ingången på västra långsidan. Tornet avslutades av en flack huv, krönt av en oktagonal lanternin med smal spira.

År 1879 brann kyrkobyggnaden ner, varvid endast murarna återstod. Dessa användes vid den återuppbyggnad, klar 1881, som leddes av arkitekt E A Jacobsson. Grundplanen blev densamma som den föregående kyrkans, likaså de bågformade fönstrens placering och utformning.

På 1920-talet tillkom i sluttningen väster om kyrkan ett nytt gravkapell efter ritningar av J Dahl. Den lilla byggnaden vilar på en putsad cementgrund, är klädd med stående vitmålad träpanel och har skifferbelagt tak med valmade gavlar. Byggnadens nyklassicistiska arkitektur förstärks av spröjsade lunettfönster och den östra gavelns runda fönster. Interiört är väggarna och det trågvälvda taket försedda med pärlspontpanel. Träporten, som är belägen i väster, är uppbyggd av en dubbeldörr med speglar försedda med stjärnmotiv.

Nordost om kyrkan finns ett benhus med ålderdomlig karaktär. Benhuset kan vara samtida med den äldsta delen av kyrkogården, dvs. från 1800-talets första år. Byggnaden har en kvadratisk planform, rödfärgad lockpanel på fasaderna och ett brädtäckt tälttak. Utrymmet, som används till förvaring, har en stomme av stolpkonstruktion och jordgolv.

Den äldsta delen av kyrkogården tillkom 1803-04. Här finns en del äldre gravvårdar kvar i form av gjutjärnskors, det äldsta från 1857. En grav från 1850-talet inramas av ett nygotiskt järnstaket. Den äldre delen avgränsas mot den nya kyrkogården med en kallmur, i vilken finns en ingång med dekorativt utformade smidesgrindar, enligt inskription från 1803.
Kyrkogården har sedan i etapper utvidgats avsevärt, bland annat under 1880- och 1940-talen (muntlig uppgift). De nyare delarna av kyrkogården har grusgångar med omgivande alléer av parklind och är till större delen gräsbeväxta. Mot byvägen i söder avgränsas kyrkogården av ett smidesstaket från 1900-talet.

På 1920-talet tillkom i sluttningen väster om kyrkan ett nytt gravkapell efter ritningar av J Dahl. Den lilla byggnaden vilar på en putsad cementgrund, är klädd med stående vitmålad träpanel och har skifferbelagt tak med valmade gavlar. Byggnadens nyklassicistiska arkitektur förstärks av spröjsade lunettfönster och den östra gavelns runda fönster. Interiört är väggarna och det trågvälvda taket försedda med pärlspontpanel. Träporten, som är belägen i väster, är uppbyggd av en dubbeldörr med speglar försedda med stjärnmotiv.

Nordost om kyrkan finns ett benhus med ålderdomlig karaktär. Benhuset kan vara samtida med den äldsta delen av kyrkogården, dvs. från 1800-talets första år. Byggnaden har en kvadratisk planform, rödfärgad lockpanel på fasaderna och ett brädtäckt tälttak. Utrymmet, som används till förvaring, har en stomme av stolpkonstruktion och jordgolv.

Den äldsta delen av kyrkogården tillkom 1803-04. Här finns en del äldre gravvårdar kvar i form av gjutjärnskors, det äldsta från 1857. En grav från 1850-talet inramas av ett nygotiskt järnstaket. Den äldre delen avgränsas mot den nya kyrkogården med en kallmur, i vilken finns en ingång med dekorativt utformade smidesgrindar, enligt inskription från 1803.
Kyrkogården har sedan i etapper utvidgats avsevärt, bland annat under 1880- och 1940-talen (muntlig uppgift). De nyare delarna av kyrkogården har grusgångar med omgivande alléer av parklind och är till större delen gräsbeväxta. Mot byvägen i söder avgränsas kyrkogården av ett smidesstaket från 1900-talet.