VÅRDSBERGS KYRKA

Vårdsberg är en medeltida socken och omnämns 1282 som Vaardhbergh. Kyrkan har ett dominerande läge på en höjd strax öster om Linköping. Den första kända kyrkan på platsen var sannolikt en träkyrka, vilket förekomsten av delar till tidigkristna gravmonument tyder på. Den nuvarande kyrkan uppfördes ursprungligen som en rundkyrka under andra hälften av 1100-talet. Den var sannolikt försedd med ett åttkantigt torn och ett halvrunt kor. Under 1200-talet tillbyggdes kyrkan i öster med ett korsformat korparti med påverkan från cisterciensisk arkitektur. Kyrkan valvslogs och försågs med enkla ribbdekorationer under 1400-talet. År 1616 dekorerades korsarmarna och koret med rika kalkmålningar tillskrivna Mats målare. Kyrkans nuvarande utseende härstammar i stort sett från en omfattande ny- och tillbyggnad som utfördes 1753-54, då rundkyrkans torn revs och det nuvarande tornet uppfördes av östgötabyggmästaren Petter Frimodig. Kyrkan är putsad, med undantag av rundkyrkans norra sida som är frilagd med bl a rundbågefris och lisener. Kyrkans sadeltak är täckt med spån. Fönsteröppningarna är stickbågiga och träbågarna härstammar dels från 1845 och dels från Erik Lundbergs renovering 1939-40. Huvudingången är via tornet i väster, men en ingång finns även på södra korsarmens södra sida. Interiören bär på flera tidsskikt, där bl a rundkyrkans medeltida nischer finns bevarade. Kyrkomiljön ingår som en väsentlig del av det riksintressanta området i Vårdsberg och Landeryd.

Kyrkogården
Kyrkan är placerad på kyrkogårdens nordvästra hörn. Kyrkogården omgärdas av en stenmur med ingångar i väster och söder. Ingångarna i den äldre delen flankeras av kvadratiska murade och putsade grindstolpar. Grindarna är av smitt järn och svartmålade. Portarna är samtida med omläggningen av kyrkogårdsmuren, vilken utfördes i söder 1786-1787 och i väster 1790. Kulturhistorikern Nils Månsson Mandelgren besökte kyrkan 1846 och konstaterade då att det fanns skottgluggar i kyrkogårdsmuren. Kyrkogårdsmuren norr om kyrkan har bevarats i sitt ursprungliga läge, vilket kännetecknas av det ringa avståndet mellan muren och kyrkans norra fasad.

En fullständig beskrivning och historik av kyrkogården redovisas i separat rapport från utförd kyrkogårdsinventering.

FÖRSAMLING 1995 - VÅRDSBERG

BEFOLKNINGSTAL - 1805: 915, 1900: 820, 1995: 1984

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken.

LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan ligger 6 km öster om Linköping i ett magnifikt läge på en markerad höjd i sprickdalgången från sydost. Från kyrkan har man vid överblick över det fornlämningsrika landskapet. Invid kyrkan ligger Vårdsbergs säteri, en f d skola, nu daghem samt sockenstuga jämte ett antal moderna villor. Prästgården ligger 500 m nordväst om kyrkan. Miljön är av riksintresse.

RASERAD KYRKA / RUIN -

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Den murade kyrkan består av ett rundhus med transept, ett rakslutet kor, en sakristia på korets norra sida samt torn i väster. Rundkyrkan härstammar från 1100-talets senare hälft. Till dess ursprungliga planform hörde också ett mer än halvrunt korutsprång i öster. Rundhuset hade från början en tunnvälvd omgång och sex centralpelare som uppbar ett oktogonalt torn. Vid en om- och tillbyggnad under 1200-talets senare hälft tillkom det nuvarande transeptet och koret. En ursprunglig korportal i norr har mynnat i en sakristia på korets nordsida. Ett vapenhus uppfördes framför långhusets sydportal sannolikt under medeltidens senare hälft. En genomgripande omdaning av kyrkan skedde åren 1753-54. Rundkyrkans valv och centraltorn revs, likaså sakristian och vapenhuset. Det befintliga västtornet restes, under ledning av byggmästaren Petter Frimodig, samt den nuvarande sakristian uppfördes.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Vitputsad exteriör med stickbågiga fönsteröppningar, vars nuvarande form härrör från 1845. Den medeltida korskyrkan täcks av höga sadeltak, medan 1700-talstornet kröns av en dominerande överbyggnad med dubbla lanterniner. Rundkyrkans utsida dekorerades ursprungligen av lisener upptill avslutade av tärningskapitäl. Dessa kapitäl uppbar en rundbågsfris, alltjämt synlig på norra sidan. Den romanska sydportalen har säkerligen haft någon skulpterad utsmyckning. Rester av denna är möjligen en av de reliefer, som år 1958 påträffades inmurade utvändigt i kyrkans nuvarande torn. Ingång i väster via tornets bottenvåning samt på den södra korsarmsgaveln. Kyrkorummet har nu ett trätunnvalv i rundhuset, samtida med 1750-talets förändringar, samt tegelvalv från 1400-talet i transept och kor. Korskyrkans interiör förändrades väsentligt omkring år 1616 genom tillkomsten av en rik, målad dekoration på väggar och valv. Här återges i bild kyrkans viktigaste troslära, dogmerna om synd, förlåtelse och försoning. En omfattande restaurering under ledning av arkitekt Erik Lundberg företogs åren 1939-40. Den syftade bl.a. till att återge rundkyrkan så mycket som möjligt av dess äldre utseende. Bland annat blev då de märkliga kalkmålningarna i korskyrkan framtagna och konserverade. Predikstolen härrör från 1757 och förfärdigades av bildhuggare Nils Österbom i Norrköping. Det stickbågiga korfönstret i öster omges på var sida av en altartavla, bägge målade av Pehr Hörberg 1803.

Uppgifterna är sammanställda av Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000; rev. 2003.

Vårdbergs kyrka är, trots sitt ombyggda skick, Östergötlands enda bevarade rundkyrka.
Ytterligare en har nyligen påträffats vid utgrävningar i Klosterstad utanför Vadstena,
medan rundkyrkan i Tjärstad (Kinda) är riven och försvunnen.
Flera av rundkyrkorna uppfördes som försvarskyrkor under 1100-talet och är vanligast
förekommande på Bornholm, i sydöstra Skåne, i Kalmar- och Stockholmstrakten. Flera
rundkyrkor är dock så små att försvarskaraktären kan ifrågasättas till exempel vad gäller
Klosterstad och Tjärstad som bör ha tillhört länets minsta kyrkor. Vårdsbergs karaktär
av försvarskyrka är dock tydlig och förstärks av att man ännu på 1800-talet kunde se
rester av skottgluggar i kyrkogårdens nordmur (Cnattingius/Ljungstedt 1966 s 3).
Den äldsta bevarade delen av kyrkan är alltså det runda långhuset som är uppfört av
kalksten under 1100-talets senare hälft. Till denna äldsta fas hör också några bildfriser
av sandsten som nu finns inmurade på andra platser i kyrkans murverk, bland annat i
tornet. Dessa har tidigare möjligen suttit över nordportalen.

En första tillbyggnad skedde mot öster i slutet av 1200-talet. Långhuset förlängdes med
ett rakt långhus mot öster. Ett äldre kor revs och ersattes av ett nytt kor med höga branta
gavlar uppfördes öster om det nya långhuset. Mot söder och norr uppfördes tvärskepp
som i kalkstenen visar spår av huggning med tandad mejsel, ett verktyg typiskt för
Linköpings domkyrkas byggnadshytta på 1230 och 1240-talen. Kyrkan fick därmed
form av ett kors med det gamla runda långhuset i väster.

Vid mitten av 1400-talet tillkom kryssvalv. 1616 förändrades kyrkans interiör i
samband med att väggarna dekorerades med kalkmålningar i tidstypisk stil.
Tornet uppfördes 1753-54 av den kände byggmästaren Petter Frimodig. Samtidigt revs
tornet på rundkyrkan liksom dess valv och pelare och istället uppsattes pelare av trä.
Vapenhuset i söder revs och sakristian utvidgades kraftigt. Vägg och valvmålningarna
överkalkades förutom i koret.
Vid senare omändringar har fönstren kraftigt förstorats, senast 1845. Samtidigt blev
kyrkans exteriör vitkalkad.

En omfattande renovering genomfördes 1939-40 under ledning av Erik Lundberg.
Denna syftade till att ta fram så mycket av den medeltida rundkyrkan som möjligt.
Bland annat togs det oputsade partiet på bilden ovan fram.

Kyrkogårdens historik
Uppgifter om kyrkogårdens historik har i huvudsak hämtats från Östergötlands
länsmuseums topografiska arkiv och bibliotek. Uppgifter om äldre lantmäterikartor är
hämtade från Lantmäteriets webbsida.

Vad gäller Vårdsbergs kyrkogård finns ett
omfattande material om kyrkogårdens historia och om enskilda äldre gravstenar
insamlat av Sune Ljungstedt, Vårdsberg. Materialet förvaras hemma hos honom. Tiden
för att skriva denna rapport har inte medgivit att detta omfattande material har gåtts
igenom annat än ytterst sporadiskt. En del muntliga uppgifter har lämnats från Sune
Ljungstedt till undertecknad under arbetets gång.

Det är alltså troligt att kyrkogården först var etablerad som försvarsanläggning och att
denna utvecklades till en kyrkplats i och med anläggandet av en försvarskyrka vars
ytterverk blev en kombinerad kyrkogårdsmur och försvarsmur. Ett liknande förhållande
är känt från bland annat några kyrkor på Gotland, till exempel Bunge och Gothem.
Delar av den ursprungliga kyrkogårdsmuren har frilagts vid arkeologiska
undersökningar, dels 1956 och dels 1977. Tyvärr finns de ritningar som upprättades då
och som det finns referenser till inte bevarade i Östergötlands länsmuseums arkiv och
inte heller hos ATA. Enligt en vag uppgift är delar av nordmuren densamma som den
medeltida, vilket förefaller sannolikt. Det framgår dock inte av materialet vilka delar det
är fråga om.

Ett av de sannolikt äldsta bevarade gravmonumentet på kyrkogården är en runsten
inmurad i sakristians nordvägg, med runorna utåt. Texten lyder austin rista stin thana
efter thuri fathur sin Östen reste denna sten efter Ture (eller Tore) sin fader. Texten
följer en ganska standardiserad uppställning, vilket gör den lätt att tolka. Stilen är
sydskandinavisk och stenen torde vara rest i mitten eller slutet av 1000-talet.

Inne i kyrkan finns tre fragment av en eller flera så kallade Eskilstunakistor. Dessa är
uppkallade efter den ort där det första exemplet identifierades, men är vanligast
förekommande i västra Östergötland. De tillhör den äldsta kristna tiden och består ofta
av en kista av kalkstenshällar med höga gavlar. Lockhällen och/eller gavlarna brukar ha
runtext och vara ornerade i runstensstil. Kistorna var avsedda för begravning av
betydelsefulla personer och att stå fullt synliga ovan mark.
Två av fragmenten i Vårdsberg har inbördes passning och spår av dekor, de är troligen
fragment av en lockhäll. Fragmenten ställdes upp i vapenhuset på 1940-talet men är
kända sedan 1800-talet Det tredje fragmentet upptäcktes under kyrkans golv vid
restaureringen 1980, där det ingick i ett äldre kalkstensgolv. Fragmentet har spår av
runstensdekor men inga bevarade runor.

Vid schaktning för ledningsdragningar över kyrkogården 1980 påträffades en avbruten
kalkstenshäll, vars behuggningsteknik (tandad mejsel) och form torde datera den till
1200-talet (Ljungstedt 1980). Det är osäkert var fragmentet påträffades eftersom ingen
ritning till rapporten finns bevarad i arkivet. Den sträcka som undersöktes var dock kort,
från västra grinden fram till tornet. Vid samma tillfälle påträffades också lösa ben i stor
mängd, men ingen intakt begravning.

Inga övriga spår av medeltida begravningsskick är kända från Vårdsberg. Däremot finns
ett relativt stort antal vårdar och begravningsminnen från stormaktstiden och framåt.
Inne i kyrkan finns en minnestavla över kronobefallningsmannen Johan Berg i
Ringstorp och hans hustru Catharina von Mellen, avlidna 1727 respektive 1720.
De äldre gravvårdarna i Vårdsberg har inventerats och till största delen tecknats av av
Sunde Ljungstedt. Inventeringen omfattar 15 nummer, varav nummer 1 och 2 avser
runstenen och ekilstunakistefragmenten. 4 vårdar från 1600-talet finns bevarade,
samtliga i fragmentariskt tillstånd. Äldst är en sten i vapenhusets golv över Ion .rson i
Degered (Degeryd) och dennes båda hustrur Brita Hansdoter och Ingrid Nilsdoter döda
1628 och 1630, vården är av den äldsta smala höga typen (Ljungstedt nr 3). I korets
golv finns en vård lagd över Sven Brüseii barn döda 1658 och 1667 (Ljungstedt nr 4).
En vård av typsikt östgötskt barocksnitt har slagits i två delar varav den ena förvaras i
kyrkstallet och den andra ligger som trappsten till västra ingången. Den är rest över
Erich Nilson från Pargas (Nyland i Finland), död 1684 (Ljungstedt nr 5 och 8). Slutligen
finns ett litet fragment med datumet 1699 i kyrkstallet (Ljungstedt 13).
I koret ligger också en gravvård lagd av bokhållaren Paul Wardberg 1702 över dennes
föräldrar bokhållaren Oluf Hanson och Catarina Påldoter, döda 1662 respektive 1667
(Ljungstedt 6). På samma ställe ligger också en anspråkslös häll över Johannes
Zackarisasson död 1724 vid 1 års ålder (Ljungstedt 7). Från 1700-talet stammar också
en helt oskadad gravsten över rusthållaren Carl Johansson i Stora Metsjö, död 1782 som
numera förvaras i kyrkstallet (Ljungstedt nr 9).

Den äldsta vården på kyrkogården står sydväst om kyrkan. Placeringen är sannolikt inte
den ursprungliga. Den är rest över cornetten Arvid Fredenberg och hans hustru Birgitta
Helena Brandstedt från Ringtorp döda 1802 respektive 1789 (Ljungstedt nr 10).
Anita Löfgren-Ek har gått igenom det äldre kartmaterial som gäller Vårdsberg
(Löfgren-Ek, Kyrkbyinventering 1993-94, opubl material i ÖLM:s arkiv).
Lantmästerikartor finns från åren 1694 (arealavmätning), 1767 (storskifte), 1786
(konceptkarta) och 1843-46 (laga skifte).

Öster om koret finns flera mycket påkostade vårdar av mycket hög ålder. Äldst av dessa
är en hög kalkstensvård rest över hovrättsrådet Johan Odencrans, död 1083. Denna är
den äldsta vård som bevarats på ursprunglig plats. Odencrants var godsägare till
Vårdsbergs gård och författare till en sockenbeskrivning över Vårdsbergs socken. Intill
ligger också en nästan lika ålderdomlig vår, rest över pastorn och comministern Johan
Hallendorff1, död 1813.

På kyrkogården finns i övrigt två vårdar från 1860-talet längst norra muren, en över
byggmästaren Höglund, död 1860 och en liggande gravhäll lagd över lantbrukaren Set
Åbom, död 1869. Från senare delen av 1800-talet finns sammanlagt ytterligare 5 vårdar
på kyrkogården, de flesta placerade öster om koret, närmast kyrkan.
På kartorna från 1767 och 1842-46 finns en byggnad markerad i nordöstra hörnet av
kyrkogården, eventuellt ett magasin. Enligt uppgift flyttades byggnaden till en plats
sydost om kyrkogården och byggdes om till skola i slutet av 1860-talet. Troligen är det
denna byggnad som påträffades vid den arkeologiska undersökningen 1960.

1956 fanns planer på att utvidga kyrkogården mot norr, vilket kraftigt avvisades av de
antikvariska myndigheterna, eftersom detta skulle förändra det ålderdomliga intrycket
av kyrkogården, med kyrkan tätt inpå den norra muren. Man menade att muren här hade
sin ursprungliga sträckning och ett borttagande av denna var utesluten. Istället
rekommenderades en utvidgning mot öster som också blev av några år senare, 1959.
Vid med utvidgningen mot öster påträffades murrester på en 10 m lång sträcka.
Sannolikt delar av en äldre östmur. Dessa dokumenterades av Gunnar Lindqvist 1960
(ingen ritning finns bevarad i ÖLM:s eller ATA:s arkiv). Vid samma tillfälle påträffades
också delar av ett golv i direkt anslutning till muren. Sannolikt rester efter det hus som
är markerat på kartorna från 1764 och 1842-46 (se ovan). Kartan från 1694 visar att
bogårdsmuren legat i detta läge åtminstone sedan slutet av detta århundrade.
Någon gång under 1960- eller 1970-tal har en stor omläggnings av kyrkogården skett
varvid större delen av alla grusade häckomgärdade gravar tagits bort. Samtidigt bör ett
stort antal äldre vårdar ha bytts ut, undan för undan. Resultatet idag är en stor blandning
mellan gammalt och nytt.

Vid schaktningar för elkablar och åskledare 1977 påträffades en äldre bogårdsmur i
kalksten med gulaktigt bruk. Ingen rapport finns att tillgå men schaktningen berörde
enligt tillståndshandlingarna området mellan västra grinden och tornet. Detta bör betyda
att den ursprungliga muren gått närmare kyrkan. Kanske var en flyttning av muren mot
väster nödvändig på grund av platsbrist efter det att tornet uppförts och sannolikt tagit
upp det mesta av utrymmet väster om kyrkan. Möjligen är det en sådan utvinkling av
muren som är synlig i murskarven i den nuvarande västra muren.
Den sista utvidgningen av kyrkogården genomfördes 1993. Denna omfattade en ny
kyrkogård placerad nedanför Vårdsbergshöjden på gammal åkermark. Samt en
minneslund placerad öster om 1959-års utvidgning, på en terrass över den branta slänten
ned mot nya kyrkogården.

BESKRIVNING AV KYRKOGÅRDEN
Kyrkogården i Vårdsberg har sin huvudsakliga utbredning söder och öster om kyrkan
som ligger förskjuten mot kyrkogården nordvästra hörn. Framförallt i söder men också i
öster lutar den kraftigt nedför från kyrkan. Av formen att döma är anläggningen kraftigt
utbyggd i söder och öster möjligen redan under medeltiden. Utbyggnaden av kyrkan till
en korskyrka bör ha tagit upp i stort sett hela kyrkogården om den av försvarsskäl
ursprungligen endast omfattat skälva krönet av höjden.
Senare har ytterligare ett kvarter tillförts i öster 1959, medan den sist tillkommande
minneslunden från 1993 är byggd i den branta slänten ned till den nya kyrkogården,
som tillkom samma år.

Allmän karaktär
Vårdsberg är en landsbygdskyrkogård som får sin karaktär huvudsakligen från de
mycket speciella topografiska förhållandena.
Söder om kyrkan ligger gravvårdarna på terrasser i den kraftiga sluttningen. Ytan delas
på mitten av en trappa som omges av en tujahäck. När trappan når upp i kyrkans nivå
går två halvcirkelformade syrenhäckar åt varsitt håll och ramar in kyrkan från
kyrkogärden. Öster och sydöst om kyrkan är sluttningen svagare och gravvårdarna
ligger i nordsydliga rader med rygghäckar av tuja och idegran. Öster om koret finns ett
parti med ett stort antal höga smala äldre gravvårdar, varav många är från 1800-talet.
Den norra muren är sannolikt på stora sträckor densamma som den medeltida muren.
Den utvidgning som gjordes 1959 öster om den gamla kyrkogården består av två
gravrader på ömse sidor en 0,6 m hög idegranshäck. Väster om häcken är samtliga
vårdar liggande och öster om densamma är vårdarna stående. Samtliga vårdar är av
modernt snitt från tiden mellan 1964 och 2004.
Längst i öster finns en kraftig nivåskillnad och den övre delen som utgörs av
minneslunden ligger med en utsiktsterrass ut över den lägre liggande delen, den nya
kyrkogården. På den nya kyrkogården saknas ännu vårdar helt.
Karaktärsskapande för hela kyrkogården är också kyrkogårdsmuren med sina grindar i
empirstil (två i söder och en i väster samt de rester efter en tidigare trädkrans som finns
bevarade.

Omgärdning
Västmuren består av två skilda delar. En som löper längs krönet av höjden och en annan
som följer den sluttande marken söderut. Mellan de båda delarna finns en tydlig skarv.
På krönet består muren av en terrassmur av enskilt inpassade och lätt tuktade 0,2-1,2 m
stora gråstenar, infogade utan bruk. Den lutande muren är en terrassmur byggd av lika
stora stenar och är ca 1 m hög. Muren har fasats av och lämnar ett rundat hörn så att
sockenstugan ska få plats i sydvästra hörnet. Här är höjdskillnaden nära två meter. En
liknande infasning finns i det nordvästra hörnet.

Istället för trädkrans står en gammal alm i infasningen i nordöst och tre unga lindar och
en yngre alm är planterade en bit ut från murens utsida längs med västra sidan. Mellan
sockenstugan och kyrkogården finns en syrenhäck.

I norr finns en terrassmur uppförd i samma teknik som den västra fram till kyrkans
norra korsarm, där den steglöst övergår i en fullmur som sedan följer hela den gamla
kyrkogårdens norra sida. Denna mur har en bas av ca 1 m stor sten och pålägg av ca 0,4
m stor sten. Bakom den står en mkt hög, ca 4 m, syrenhäck. Minneslunden längst i öster
avgränsas mot norr genom en granhäck.
I öster finns en brant sluttning över vilken minnelunden anlagts. Den gamla
avgränsningen (före minnelunden) utgörs av en markerad ca 0,6 m hög terrasskant med
rundade hörn. Numera har en grusgång och öster om denna och minneslunden tillagts.
Öster om minneslunden finns en kraftig lutande grässlänt som avslutas av en
betongmur. Utanför denna ligger den lägre delen av kyrkogården, den nya kyrkogården
som avgränsas från åkermarken utanför genom en törnehäck som är ca 0,7 m hög.
Utanför denna finns en trädrad av relativt nysatta träd.
I söder avgränsas den nya kyrkogården mot skolan via en 2 m hög syrenhäck. Den äldre
kyrkogården avgränsas här av samma terrrassmur som i väster.

Ingångar
Kyrkogården har ett flertal ingångar. Huvudgrinden ligger i väster framför tornet. I norr
finns en igensatt ingång riktad mot Bossgården. I söder finns två ingångar på gamla
kyrkogården och en på den nya. Dessutom finns en öppning mellan gamla och nya
kyrkogården.
Huvudgrinden ligger i väster och vetter
direkt mot kyrkans huvudingång.
Grinden besår av en dubbelgrind i
smidesjärn och två fyrsidiga putsade
grindstolpar med marmorhuvar.
Grinden är ornerad i fyra nivåer med
raka spjälor, kors och blommor. Stilen
är tydlig empir, i likhet med de två
grindarna i södra muren.
Genom grinden löper en trappa om sex
steg.
Både den sydvästra och den mellersta grinden i sydmuren är tillkomna i ett
sammanhang med den västra grinden. Båda har samma pargrindar i smide och båda har
samma grindstolpar. Skillnaden är att de båda södra grindarna har högre grindstolpar
och att dessa är vitkalkade längre ned mot basen. Genom den sydvästra grinden löper en
trappa av kalksten i sju steg.
Den sydöstra grinden är tillkommen efter kyrkogårdsutvidgningen 1959. Det är en enkel
pargrind med smala spjälor mellan enkla fyrsidiga granitstolpar.

Till den nya kyrkogården leder två
vägar. Dels en trappa, eller snarare en
grusgång med trappsten. Denna slingrar
sig ned för branten mellan den östra
utvidgningen och nya kyrkogården. Den
är försedd med ett enkelt räcke i
svartmålat rundjärn. Själva öppningen
till nya kyrkogården är inte särmarkerad.
Alldeles söder om trappan finns en
öppning där grusvägen söder om
kyrkogården löper in på nya
kyrkogården.

Vegetation
Förutom vad som beskrivits i kapitlet om omgärdning finns rygghäckssystem och en del
rumsavgränsande vegetation på kyrkogården.
Söder om kyrkan löper en bågformig häck i gränsen mellan det plana området kring
kyrkan på kyrkogårdens högsta punkt och det starkt sluttande södra partiet av
kyrkogården, den är 1,2 m hög.

I mitten av denna finns en öppning som släpper igenom en plattlagd gång/trappa som
leder från den sydvästra grinden upp till kyrkan. Denna gång flankeras av två 1,3 m
höga tujahäckar.
Öster om kyrkan finns system av rygghäckar längs de nordsydligt löpande raka
gravraderna. Dessa är på flera ställen avbrutna av gångar som sannolikt tidigare alla
varit av grus, men nu i de flesta fall består av gräs. Från väster finns först en 1,0 m hög
tuja som endast berör den södra halva av kyrkogården. Därefter en lika hög tuja, delad i
tre delar av gångar. Därefter ytterligare en lika hög tuja, delad i två delar. Sedan en 0,6
m hög idegran, delad i två delar och slutligen i utvidgningen från 1959, en 1,2 m hög
bokhäck.

Gångsystem
Gångarna är huvudsakligen av naturgrus i den gamla delen. Utom gången mellan
kyrkan och sydvästra grinden som är belagd med kalkstensplattor. Den nya
kyrkogården har grusgångar med kanter satta med gatsten.
På den gamla kyrkogården löper grusgångar runt själva kyrkan och runt hela
anläggningens utkant. En gång löper vardera in från sydvästra grinden och upp mot
kyrkan och från mellersta södra grinden och tvärs över hela kyrkogården. Sistnämnda
gång är också förenad med den gång som löper runt kyrkan genom en kort östvästlig
sträcka grusgång. Övriga gångar som bör ha funnits mellan gravraderna är igensådda
med gräs. På den nya kyrkogården löper en nordsydlig gång tvärs genom hela
anläggningen. Från denna löper två korta anslutningar till den betongmur som bildar
gräns mot den branta slänten öster om minneslunden.

Gravvårdstyper
Gravvårdarna är från tiden mellan 1803 och 2005 och rent allmänt finns en stor
blandning mellan äldre och yngre vårdar på hela den gamla kyrkogården. De äldsta
gravvårdarna finns i allmänhet öster om koret. Enstaka stenramsgravar, de flesta
grusade finns bevarade, men många fler har funnits.
Öster om koret finns flera mycket påkostade vårdar av mycket hög ålder. Äldst av dessa
är en hög kalkstensvård rest över hovrättsrådet Johan Odencrans, död 1083. Intill ligger
också en nästan lika ålderdomlig vår, rest över pastorn och comministern Johan
Hallendorff2, död 1813. På den östra delen av den gamla kyrkogården finns också två
träkors, varav det ena är äldre och det andra helt nytt och av tillfällig karaktär. Grav 138
är ett avancerat smidesjärnskors med hängande smidda löv och skylt i järn. Här finns
också ett högt svart granitkors med ett porträtt av den döde.
Längs med norra muren finns tre gravvårdar. Två av dem tillhör de äldsta på
kyrkogården, de är från 1860 respektive 1869. Mest utmärkande av dem är emellertid
vården över Nils Adolf Koch, död 1946. Koch var svåger till den berömde arkitekten
Erik Lundberg, som specialdesignade hans gravvård.
Kyrkogårdens allmänna linje har funnits på den terrasserade sluttningen syd och sydväst
om kyrkan. Här finns ett femtontal gravvårdar i två linjer av linjegravstyp kvar på
ursprunglig plats.

Den utvidgning som gjordes 1959 består av två gravrader på ömse sidor en 0,6 m hög
idegranshäck. Väster om häcken är samtliga vårdar liggande och öster om densamma är
vårdarna stående. Samtliga vårdar är av modernt snitt från tiden mellan 1964 och 2004.
På den nya kyrkogården saknas ännu vårdar helt.

Minneslunden är belägen i kyrkogårdens östra del, i branten mellan 1959 års utvidgning
och den nya kyrkogården. Den är utbyggd på en terrass och utnyttjar fullt ut den
anslående utsikten mot öster. Anläggningen utgörs av en mur och en träspaljé under
vilken mörka träbänkar satts. Framför dessa finns en gräsmatta och en rektangulär
damm i ett mindre utsträckt parti. Bakom dammen står sex sockertoppsgranar och
avgränsningen utgörs av en 0,6 m hög idegranshäck. Avgränsningen mot den gamla
kyrkogården utgörs av en 0,4 m hög häck av samma sort.

Byggnader
Till kyrkogärden ansluter i väst och sydväst den gamla socken och fattigstugan från
1801 som numera är församlingshem, en äldre traditionellt utformad bod samt ett
bårhus som tidigare utgjorde kyrkstallet. Samtliga är traditionellt rödfärgade med röda
tegeltak.