RADHUSEN I KVARTERET CANADA (CANADAHUSEN)

Canadahusen byggdes 1908 vid Kyrkviken nära ändhållplatsen för Lidingötåget, något längre bort än de villor som då låg mest avlägset från Stockholm. De 26 radhusen var från början avsedda som arbetar- och tjänstemannabostäder, främst för anställda vid Lidingöbanan.
Bakom projektet - som har engelska förebilder och sannolikt är Sveriges äldsta radhus i en villastad - stod civilingenjören Lennart Palme, arkitekten Rudolf Arborelius och grundaren av AB Lidingö villastad, direktören Hjalmar Andersson-Arwin.
De putsade och gulfärgade tegelhusen med tegeltak bildar en symmetrisk anläggning. Flertalet hus är sammanbyggda till en länga med vinkelställda flyglar. Längans mittparti har fått en speciell betoning genom att tre hus är förhöjda och har brutna tak i kontrast mot de övriga husens sadeltak. Ingångarna är på engelskt vis indragna i murverket och har en smal yttertrappa från trädgården. Framför och bakom varje hus finns en liten tomt, framsidans avsedd som blomstertäppa. Den obebyggda marken på Canadastigens motsatta sida utmed Elfviksvägen var avsedd för grönsaksodling.

KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 - Förteckning över nya byggnadsminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Riksantikvarieämbetet (RAÄ), (Uppsala: A & W), 1989. ISBN: 91-7192-752-2

Radhuset i Sverige

Bakgrund
Innan det moderna engelska radhuset kom till Sverige i mitten på 1800-talet fanns det tre bebyggelsetyper som starkt påminner om radhus. De sydskandinaviska köpstädernas sammanbyggda enfamiljshus, köpstadshus, arbetarbostäder i de svenska brukssamhällena samt de sk statarlängorna.

I de sydskandinaviska köpstäderna var det behovet av att inom ett begränsat område få plats med både bostäder och arbetslokaler som ledde till att man sammanbyggde enskilda hus. Det möjliggjordes genom att först använda korsvirkestekniken och senare tegeltekniken. De långa rader av hus som bildades mot gatorna ger ett förhållandevis enhetligt intryck men i själva verket är varje hus självständigt uppfört och underhållet. Oftast hade dessa hus ingen port mot gatan utan man kom in genom trädgården på baksidan. Köpstadshusen var oftast 1-vånings hus sammanbyggda i gavlarna och bestod av 1-2 rum. Köpstadshusen uppfördes av lokala byggmästare eller hantverkare, ibland även med hjälp från byggherren. Husen är enkla och traditionella med tegelklädda sadeltak, de äldsta med halmtak, väggarna av korsvirke eller tegel var slammade eller putsade. Socklarna av gråsten blev oftast målade svarta med tjära eller asfalt. De konstruktionstekniska begränsningarna som korsvirkestekniken ger med sin ramkonstruktion begränsar det arkitektoniska uttrycket men bidrar även till husens enhetliga utseende. När man senare övergick till att bygga i tegel bibehöll man samma uttryck med fönster- och dörrplaceringar.

Till skillnad från köpstadshusen planerades och uppfördes brukens arbetarbostäder i ett sammanhang, nästan som ett modernt radhusbyggande. Eftersom bruken anlades på platser där bebyggelse inte tidigare fanns var bruksägaren tvungen att bygga bostäder till sina arbetare för att få arbetskraft. Det var av rent ekonomiska skäl man sammanbyggde bostäderna till längor istället för att uppföra fristående hus och därför gavs de även ett enhetligt uttryck. Vanligast var 1 rum och kök eller endast bostadskök. Timmerkonstruktioner var vanligast men även korsvirke och tegel förekommer. Brukssamhället uppfördes ofta efter utländska förebilder och med barockens rumsliga synsätt. Det var ofta en monumental miljö där de enskilda bitarna är underställda helheten.

Jordbrukets motsvarighet till brukens arbetarbostad var de sk statarlängorna vid de stora godsen. I Skåne och Mälardalen uppfördes de i sten och tegel, i Södermanland, Uppland, Östergötland, Västergötland och Närke i trä. De äldsta bostäderna bestod bara av ett kök med spis i fristående hus eller parhus som senare utvecklades till radhusliknande längor med upp till åtta lägenheter. Senare utökades bostäderna till 1-rum och kök.

Ingen av dessa tre bebyggelsetyper kan säga vara en direkt föregångare till det moderna radhuset i Sverige. Men de har påverkat hur vi har byggt och förhållit oss till det. Skillnaden mellan köpstädernas bebyggelse och bruken och godsen är främst kulturell. Då man i köpstäderna uppförde individuellt utformade hus som byggdes samman pga platsbristen var det mer ett liveget boende på bruken och godsen där en överhet formade och bestämde förutsättningarna. Detta ligger till grund för den avoga inställningen som arbetarna hade till radhusen under 1900-talets första hälft då man från stadsbyggnads- och arkitekthåll försökte lansera radhusen som ett alternativ till både det enskilda huset och flerfamiljshusen. Det förstärks dessutom av att egnahemsrörelsen under samma tid slår vakt om betydelsen av att få bygga och utforma sitt eget fristående hem.

När man i slutet av 1800-talet försökte lansera radhuset som en alternativ bostadsform är det med förebilder från England. Det var dock inte arbetarnas enklare hus som inspirerade utan främst de som var byggda för den välbärgade medelklassen. Det som föranledde introduktionen i Sverige var bla industrialismens genombrott, det kapitalistiska produktionssättet samt det faktum att arbetsgivarens plikt att hålla sina anställda med bostad avskaffas 1846. Bostaden blev därmed en vara på marknaden och precis som i föregångslandet England ledde detta till en konstant bostadsbrist. Samtidigt krympte då den tillgängliga marken i storstäderna att bebygga. Man såg då radhuset som ett alternativ till flerbostadshuset eftersom det hade ett fördelaktigare markytnyttjande än friliggande hus samtidigt som alla familjerna kunde få en egen trädgård att odla vilket var ett starkt argument för arbetarklassen till att inte bo i flerbostadshus. Men det visade sig vara svårt att få ekonomi i byggandet med lägenheter anpassade efter de behov och resurser som en arbetarfamilj hade att tillgå samtidigt som minnet av de usla förhållandena vid bruken och godsen levde kvar och för vilka radhusen stod som symbol. Vanligast var att man bodde i ett rum och kök och det var alldeles för litet för att radhusbyggande skulle kunna bära sig ekonomiskt.

Därför blev det som bostad åt medelklassen i villa- och trädgårdsstäder som radhuset fick sitt genombrott i Sverige eftersom man förknippade det med engelsk kultur och livsstil och därmed hög status. De första efter engelskt mönster som introduceras är Canadaradhusen på Lidingö 1908. De betecknades som arbetarbostäder men i praktiken var de med sina tre rum och kök för stora och dyra. På Lidingö bygger man några år senare två längor till, i kvarteret Tegen. Dessa byggs direkt med medelklassen som målgrupp.

Under funktionalismen gjordes ett nytt försök från arkitekthåll att lansera radhuset som en arbetar- och folkbostad. Även om det inte lyckas fullt ut så får ändå radhuset en starkare ställning genom den propaganda som fördes och den estetiska förnyelsen. Det var inte längre de engelska trädgårdsstäderna som stod som förebild utan de tyska och schweiziska sk Siedlungen. Men det var ändå under den här tiden som idén om radhus som folkbostad kunde förverkligas. Det skedde dels genom självbyggeri inom egnahemsrörelsen, främst i Göteborgstrakten, och dels genom ett byggande i mindre industriorter där företagen behövde bostäder till sina anställda och fick fördelaktiga villkor av kommunerna. Självbyggeriet gjorde att man kunde öka storleken på bostäderna till en rimlig kostnad och därmed höja statusen på radhuset som bostadsform. Arbetsinsatsen inom självbyggeriet värderades till 10% vilket motsvarade den insats som krävs för ett egnahemslån eftersom detta endast täckte 90% av husets försäljningsvärde.

På 1940-talet började man planera för större utvidgningar av de redan expansiva storstadsregionerna. De planer och skisser som tex Sven Markelius presenterade för generalplanen för Stockholm liknade väldigt mycket det moderna förortsbyggandet och hur man kan bygga nya städer utanför de gamla. Radhuset som bostadsform sågs som en väldigt viktig del i det tänkta byggandet, gärna i hyresform som alternativ till lägenheter i flerbostadshus. Man återgick till ett mer traditionellt formspråk med tex tegeltäckta sadeltak och man lämnade 1930-talets lamellhussystem där radhusen placerats för sig i långa rader och det blir återigen mer trädgårdsstadsprägel på områdenas planering. Man tillvaratar vegetation, höjdskillnader och öppna rumsbildningar i samspel med landskapet. Det blir den engelska grannskapsenheten med sina centrumbildningar och servicefunktioner som får stå modell när man planerar nya områden. Det var en decentraliserad utbyggnad av städerna man förespråkade. Detta fortsätter man att framhäva som en önskad riktning ända in på 1960-talet.

I slutet av 1940-talet och början av 1950-talet satte arkitekter, byggare och politiker stor tilltro till det sociala bostadsbyggandet och förutspår det definitiva genombrottet för radhuset som en accepterad bostadsform. Men det var återigen försämrade ekonomiska förutsättningar för markanvändande och lånebestämmelser samt bristande kulturell förankring som satte stopp för detta. De allmännyttiga bostadsföretagen var dessutom mer inriktade på att lösa den bostadsbrist som fanns genom att bygga flerbostadshus. Flera framgångsrika försök att bygga förhållandevis små och billiga radhus i hyresform genomfördes dock under 1940- 50- och 60-talet utan att de fick några egentliga efterföljare i större skala. Med den ökade välfärden i samhället minskade även behovet att bygga åt arbetarfamiljer och man koncentrerar sig på att bygga i egnahemsform för att få radhusen att bära sig ekonomiskt och bli mer attraktiva. Man frångick även mer och mer trädgårdsstaden som ideal och radhusområdena planeras mer utifrån en stadsmässig yttre rumsutformning med småstadens bebyggelsesätt som ytlig förlaga. Under 1970-talet blev det allt mer tydligt att det är stadsbyggnadsideologin ”Lågt och tätt” som är rådande ideal. Man vill ge områdena en egen identitet och socialt liv. Skalan anpassas till den gående människan tillskillnad från föregående decennier som mera haft bilens betydelse i fokus. Under 1970-talet återupptogs tanken på billiga radhus i hyresform som en reaktion mot de storskaliga områden med flerfamiljshus som uppförts. Detta sanktioneras från statens sida och förutsättningarna för att förvalta och bygga småhus i kooperativ form och med hyresrätt förenklas genom nya låneregler. Både kritiken mot höghusen och de nya ekonomiska förutsättningarna gör att radhusbyggandet tar fart och ökar. Förhållningssättet till arkitekturen och materialvalen som under 1940- 50- och 60-talen varit både traditionell och osentimental och förankrad i de produktionstekniska förutsättningarna blir nu mer falskt sentimental. Man försöker associera till äldre miljöer och gediget hantverk fast husen uppförs som prefabricerade monteringshus.

Källa: Arén, Hans, Radhuset som folkbostad, Doktorsavhandling i Arkitektur- Bostadsplanering, Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg 1980.

Albin Uller, Byggnadsantikvarie Lidingö stad 2009-05-27

Samarbetet mellan Arborelius och palme fortsattes i ett radhusområde i kvarteret Canada på Lidingö. Detta radhuskomplex, som omfattar 26 hus med vardera tre rum och kök, är till konstruktion, material och utseende mycket lika dubbelhusen i Palmeska villastaden i Enskede. Det är troligt att Canadaradhusen är de första radhus, som överhuvud byggt i någon svensk villastad. Anläggningen ligger nära spårvägens ändhållplats vid Kyrkviken på norra Lidingö.

Ritningarna är daterade genom en hänsyftning på ett kontrakt av den 1 november 1907 och undertecknade av Lennart Palme och Hjalmar Andersson. Hjalmar Andersson (1871-1927, senare Arwin) hade några år tidigare inköpt nära en fjärdedel av Lidingö och grundat AB Lidingö Villastad, till vilket han i sin tur sålt större delen av marken och vars verkställande direktör han var. Också Hjalmar Andersson hade studerat villastadsbebyggelsen i England och Amerika. Palme säger sig inte komma ihåg vem som föreslog radhusbebyggelse; de var båda intresserade av idén. Ritningarna är inte undertecknade av arkitekt, men Palme har meddelat att Arborelius gjort ritningarna, och många likheter mellan Canada och enskedehusen gör attribueringen säker.

Anläggningen ser ut som ett stort envåningskomplex med inbyggd vindsvåning under taken. Den är symmetriskt uppbyggd och har artikulerats så att mittpartiet, omfattande tre hus, har förhöjts, fått brutet tak i kontrast till sadeltaken i övrigt. I mittpartiet har två gavlar vänts mot fasaden. Utbyggda fönster och välvd portik skiljer mitthusen ytterligare från de andra. Mot anläggningens ändar har vissa hus skjutits bakåt och andra har tvärställts så att de skjuter fram som flyglar. I hörnen mellan de vinkelställda längorna skulle intima gårdsbildningar ha kunnat uppstå om de inte skurits sönder av de många gångbanorna som leder till de olika husen. Genom en viss sicksackläggning av ändhusen har en rad gavlar bildats, där arkitekten haft tillfälle till omväxlande pittoreska detaljer: dekorationsbräder i brunt, erinrande om korsvirke, hängande gavelrösten, som ger skuggeffekt på fasaden, samt valmade gavelspetsar.

Husen har röda tegeltak och var genomgående avfärgade i en varmt gul färg; snickerierna i verandor, trappräcken och lister mellan våningarna och i gaveldekorationerna var bruna. Fönstersnickerierna är vita och de smala dörrarna med spröjsad och glasad överdel är vagnsgröna. I stort sett kan färghållningen studeras ännu idag i denna förvånansvärt väl bibehållna radhuslänga.

husen är endast 5,75 m breda och planen är helt anglosachsisk med indragen portik och en smal trappa, som utmed grannens vägg leder upp rakt framför ytterdörren. I bottenvåningen låg rum och kök, i övervåningen två sovrum, ett mindre åt gården bredvid trappan och ett större mot framsidan. Husen ligger spegelvända två och två. Till varje hus finns en källarvåning dit tvättstuga, vedkällare, matkällare och W.C. förlagts. Bad och värmepanna är inte utsatta på ritningarna. Det är möjligt att de fanns från början eller också kom de dit mycket snart. Den enda eftergiften för svenska förhållanden förefaller ha varit kakelugnar i rummen samt vindfång.

Ritningarna är inte anpassade till terrängens nivåskillnader. I verkligheten ligger golvnivåerna i de olika husen på varierande höjd, källarvåningarna är olika höga och trapporna upp till ytterdörren av olika längd. Detta gör det möjligt att förmoda att den godkända ritningen är en mönsterritning eller principritning - troligen av engelskt eller amerikanskt ursprung - som sedan anpassats till platsen.

Framför varje hus ligger en liten inhägnad tomt, avsedd som blomstertäppa. Framför dessa förgårdar går en smal tillfartsväg, Canadastigen, och på dess andra sida ligger en rad inhägnade täppor för grönsaksodling. Under kristid har de brukats som enhet för potatisodling. Dessa täppor har andra tomtnummer än husen och har kunnat köpas fristående från dessa. Bakom husen finns en liten gård, utformad närmast som en engelsk backyard med plats för torktvätt och soptunna. Ytterdörren mot baksidan ligger ända nere vid marknivå. hela anläggningen gör ett för svenska förhållanden mycket ovanligt intryck.

Husen betecknades som "arbetarebostadshus" på ritningarna. I Lidingö villastads årsberättelse för 1907 sägs komplexet vara uppfört efter emgelskt mönster och avsett för hantverkare och mindre näringsidkare. Avsikten lär ha varit att ge goda bostäder åt de arbetare, som behövdes för villastadens anläggningsarbeten och för de anställda vid lidingöbanan. Därmed avsåg man att få en stadigvarande och kvalificerad personal. Villastadens och Lidingö trafikbolags kontor förlades till två av husen närmast hållplatsen. I telefonkatalogen för 1910 finner man som Canadas invånare bl.a. schaktmästare och verkmästare vid lidingö villastads AB, spårvagnsförare, kakelugnsmakare, montör, skomakare, kamrer, stuckatör och en skådespelare. Det var alltså tidigt en blandning av arbetare som tillhandahöll tjänster åt lidingöborna och av medelklass. med tiden har den socaila nivån i radhusen förskjutits uppåt. Böstäderna har gjorts större genom att många kök flyttats ner i källarvåningen.

Avsikten med detta byggnadssätt torde främst ha varit att pressa ner priserna. husen hyrdes ut till en årshyra av 650-700 kr, eller såldes till mycket lågt pris. Ett år efter färdigställandet utannonserades de till salu för ett pris av 6.600-8.200 kr. Tidpunkten för annonseringen tyder på att husen kan ha varit svårsålda.

canada-radhusen byggdes på helt jungfrulig mark något längre bort än de längst från Stockholm belägna villorna. Senare har de kringbyggts av villabebyggelse. De avsågs inte att ngå i ett större radhusområde.

KÄLLA: Stavenow-Hidemark, Elisabet, 1928-. - Villabebyggelse i Sverige 1900-1925 : inflytande från utlandet, idéer, förverkligande / av Elisabet Stavenow-Hidemark. - 1971

De s k Canadaradhusen är 26 till antalet och belägna vid Canadastigen som är en
hästskoformad lokalgata på Elfviksvägens norra sida.
Radhusen i kvarteret Canada från 1908 omtalas ibland som Sveriges första radhus.
Radhusliknande byggnader med arbetarbostäder har förekommit på bl a bruk och
större gårdar redan före 1900-talet. Canadaradhusen kan dock på goda grunder
antas vara landets äldsta radhus uppförda i en villastad och de första exemplen på
radhus i dagens bemärkelse.
Historiken kring byggandet av radhusen är väl studerad av Elisabet Stavenow-
Hidemark i hennes avhandling Villabebyggelse i Sverige 1900-1925. Hon
konstaterar en tydlig inspiration från brittiska och amerikanska förebilder och
hävdar att arkitekten Rudolf Arborelius sannolikt endast anpassat utländska
mönsterritningar till platsen. Vidare påvisas det anmärkningsvärda att de på
ritningarna anges som ”arbetarebostadshus” och avsågs säljas eller hyras ut till
”handtverkare och mindre näringsidkare”. Avsikten med radhusen var bl a att
bereda bostäder för anläggningsarbetare sysselsatta med uppbyggnaden av den
villastad på norra Lidingö som bolaget AB Lidingö Villastad låg bakom. AB
Lidingö Villastad var en av de mest lyckade och historiskt sett mest intressanta
villastadssatsningarna i landet, mycket tack vare grundaren Hjalmar Andersson
Arwins framsynta satsning på bl a infrastruktur. Bolagets insatser har haft mycket
stor betydelse för Lidingös utveckling. Bolaget hade under en period sitt kontor i
Canadahusen.
Radhus var en boendeform som hade svårt att etablera sig i Sverige och
Canadahusen var svåra att sälja och hyra ut. Under 1900-talets mitt betraktades
radhuslägenheterna som små och omoderna. Idag är situationen annorlunda och
radhusen är mycket eftertraktade.
I samband med att en exploatering med gruppbyggda parhus planerades i
radhuslängans närhet ansökte boende i kvarteret 1974 om en
byggnadsminnesförklaring av Canadahusen. Ärendet överfördes från
Riksantikvarieämbetet till länsstyrelsen, vars beslut om byggnadsminnesförklaring
är daterat 1981-10-27.
Radhusen är sedan 1981 förklarade som byggnadsminne enligt KML.

KÄLLA: Antikvarisk förundersökning: Brädgården, Båtbyggaren, Canadaradhusen; Restaurator; Martin Lagergren, 2008-06-23.

Radhusens gestaltningsmässiga grundprincip bygger på enhetlighet och upprepning. Med detta menas att radhusen ursprungligen var enhetligt färgsatta, att
alla fönster och dörrar var likadana etc. Variation inom kvarteret åstadkoms genom grupperingen av husen, de valmade gavlarna i längans mitt samt av gaveldekorationer i trä.

- Kalkstensgrå spritputsad grund med slätputsade fönsteromfattningar.
- Släta kalkputsfasader avfärgade i ljust gult.
- Gaveldekorationer av trä i form av spåntäckning, korsvirkesimitation eller gallerverk i gavelspets.
- Snickerier som profilerad takfotslist, dekorativt utformade vindskivor, omfattningar av entré samt räcken av trä vid förstukvistar. Entrétrappor av målat trä.

Ändringar av byggnaderna:
Radhusen på Canadastigen har, liksom många andra radhuskvarter, under åren genomgått individuella ändringar hus för hus. Ägandeformen med 26 enskilda ägare medför närmast med automatik en sådan situation till skillnad från radhus som ägs av en bostadsrättsförening och där ändringarna exteriört sett i regel är mer enhetliga. I många avseenden är Canadahusen mycket välbevarade. Några av husen är utvändigt i allt väsentligt oförändrade. Besök på platsen och studier av bygglovarkivet visar dock att en rad ändringar gjorts sedan byggtiden. De första ändringarna gjordes redan något år efter bygget då radhusen försågs med WC. Att lösa badrumsfrågan, badrum saknades ursprungligen, har varit en central fråga under åren och det har gjorts på flera olika sätt. Exempelvis gjordes en gemensam tillbyggnad för badrum i vinkeln mellan husen 5:27 och 5:58 på 1960-talet. När badrum inretts på övervåningen kan fönster ha tagits upp i samband med detta. Vad gäller tillbyggnader förekommer även ett gavelburspråk på 5:21, några nya takkupor samt en balkong på 5:22. Invändigt är vanliga ändringar att källarvåningarna inretts för bostadsändamål, köken moderniserats eller flyttats och att nya eldstäder installerats samtidigt som de flesta kakelugnar rivits ut. Många interiörer har moderniserats hårdhänt i sin helhet medan det i andra hus finns många bevarade ursprungliga detaljers. Ett stort antal ytterdörrar, både vid huvudingången och vid köksentrén, har bytts ut mot modernare varianter. Någon entrédörr är utflyttad vilket medfört att den indragna förstukvisten/vindfånget är igenbyggt. Entrétrapporna är utbytta i så gott som samtliga fall och utformningen varierar. Även räcken på hörnplacerade förstukvistar har i många fall bytts ut och förenklats. I många fall är situationen idag bättre än under tidigare årtionden. Ett exempel är fönstren. I flera radhus finns de ursprungliga fönstren bevarade medan det i många andra fall är nytillverkade kopior. Tidigare fanns flera exempel på okänsliga fönsterbyten med ospröjsade fönster. Nu återstår endast två ospröjsade tvåluftsfönster i en sekundär takkupa. Vad gäller källarfönstren finns dock några avsteg från ursprungsutförandet.
Vid fasadrenoveringar har gaveldekorationer i form av korsvirkesimitation och spåntäckning bytts ut i några fall. Korsvirkesdekoren har därvid i något fall gjorts med lägre kvalitet i utförandet än ursprungliga snickeriarbeten. Detsamma gäller vindskivor där den ursprungliga dekorativa avslutningen saknas. Vad gäller utvändigt byggnadssnickeri finns tämligen stora variationer inom färgsättningen. På många hus dominerar rött medan andra fastigheters snickerier är regelrätt bruna. Däremellan finns ett spektrum av rödbruna nyanser. Flertalet stuprör och hängrännor har av naturliga skäl bytts ut. I de flesta fall har moderna utföranden med mjukt svängda former ersatt de ursprungliga rören med skarpa knyckar. Rörens ursprungliga färgsättning har också ändrats i många fall. Tomterna inramades ursprungligen av låga, enkla trästaket. Numera finns en rik variation av staket och häckar. Även grindar varierar i utförandet. Markbeläggning har under åren utförts med alltifrån grus till öländsk kalksten och betongplattor. Storleken på rabatter och mängden vegetation varierar naturligtvis.

Beskrivningen ingår i en Antikvarisk förundersökning över "Brädgården, Båtbyggaren, Canada". Förundersökningen är utförd av Martin Lagergren för Restaurator, beställd av Lidingö Stad.

Förundersökningen i sin helhet hittas under bilagor.

Radhusen i kvarteret Canada från 1908 är förmodligen Sveriges äldsta radhus uppförda i en villastad. Något år tidigare hade en serie så kallade dubbelhus byggts i Enskede söder om Stockholm. Detta område gick under namnet ”Den Palmeska villastaden” efter dess upphovsman och idégivare ingenjör Lennart Palme.

Den 1 november 1907 slöts ett kontrakt mellan AB Lidingö Villastads grundare Hjalmar Andersson (senare Arwin) och Lennart Palme. I kontraktet stadgades att en radhusbebyggelse skulle uppföras i kvarteret Canada.

Som sin närmaste medarbetare hade Palme sedan tidigare arkitekt Rudolf Arborelius. Palme har uppgivit att det var Arborelius ensam som stod för ritningarna och den arkitektoniska utformningen av radhusen i kvarteret Canada.

Som sin närmaste medarbetare hade Palme sedan tidigare arkitekt Rudolf Arborelius. Palme har uppgivit att det var Arborelius ensam som stod för ritningarna och den arkitektoniska utformningen váv radhusen i kvarteret Canada.

Stilinfluenser och idéer hämtades från England, Tyskland och USA. Palme hade vid seklets början varit i Amerika och där studerat just småhusbebyggelse i trakterna kring Chicago, S:t Louis och Philadelphia. Radhus hade till en början svårt att vinna något egentligt gehör i Sverige, många ansåg det meningslöst att flytta ut från stadens trångboddhet om man inte fick möjlighet att bo i en individuellt utformad enfamiljsvilla. En villa som skulle ligga på en väl tilltagen tomt där man kunde leva ostört av grannar.

Radhusen i kvarteret Canada byggdes, enligt byggherrens egen uppgift, för arbetarfamiljer. Tanken var att det i Canadaområdet skulle bo arbetare sysselsatta med anläggningsarbeten i Lidingö villastad eller anställda vid Lidingöbanan.

Canadaradhusen blev svårsålda och svåra att hyra ut. Ännu ett år efter det att husen stod färdiga annonserade bolaget med reklam antingen för köp eller uthyrning. Hyreskostnaden var då, 1909, 650-700 kronor per år och priset vid köp 6.600-8.200 kronor.

1910 hade Canadaradhusen en tämligen heterogen sammansättning av hyresgäster / ägare. Här bodde bland andra en kakelugnsmakare, en skomakare, en skådespelare, en schaktmästare och en verkmästare vid AB Lidingö villastad.

Till Canadaradhusen förlades även villastadens och Lidingö trafikbolags kontor.

Ett problem som tidens radhusarkitekter brottades med var hur man skulle kunna skapa variation samtidigt som man önskade hålla samman radhuslängorna till en arkitektonisk enhet.

Arborelius valde att rita ett symmetriskt uppbyggt komplex bestående av en lång huslänga flankerad av två kortare, vinkelställda byggnader.

För att artikulera och variera huslängornas silhuett förhöjdes mittpartiets tre hus något under ett brutet tak. De övriga husen har sadeltak. Husen har inte lagts i liv med gatan, en viss förskjutning finns i placeringen av de vinkelställda husen. På detta sätt bildades fler fria gavelpartier. Husens planlösningar har tydliga engelska förebilder med ett rum och kök i bottenvåningen och två rum på övervåningen. Även de något indragna portikerna vittnar om engelskt inflytande.

Den ursprungliga färgsättningens varmt gula slätputs, röda tegeltak, brunmålade snickerier har bevarats.

Till varje hus hör nu, liksom från början, en inhägnad blomstertäppa. Mitt i området finns en gemensam trädgård som i kristider under första världskrigets bistra år användes för potatisodling. Radhusen i Canada är byggnadsminnen.

Motivering
Radhusen i kvarteret Canada kan på goda grunder antas vara Sveriges äldsta radhus uppförda i en villastad. Med dessa inleddes den starka radhustradition som är så tydlig i Lidingö. Husen i kvarteren Fatburen och Annelund utgör exempel på moderna radhus och grupphus av hög kvalitet.

KÄLLA: Hedenblad, Cecilia, 1934-. - Lidingö kulturhistoriska miljöer : kulturmiljöprogram för Lidingö kommun / Cecilia Hedenblad, Cecilia Hammarlund-Larsson ; [foto: Ingvar Lundkvist ...]. - 1990. - ISBN: 91-87006-10-3