CURMANSKA VILLORNA

År 1847 anlades den första badinrättningen i Lysekil. Tolv år senare utsågs den unge läkaren Carl Curman till badläkare och han blev 1864 chef för hela anläggningen. Under Curmans ledning utvecklades Lysekil till en av landets ledande badorter.
Själv valde Curman en strandklippa strax öster om badområdet som plats för sin egen villa, som uppfördes 1873 efter byggherrens egna skisser. År 1878 uppfördes ännu en , mindre villa avsedd för barn och tjänstefolk. Samma år förstördes den stora villan av eld, men en ny - ritad av Curman i samarbete med arkitekten Hugo Hörlin - stod färdig 1880 med byggmästaren Alf Thorsell som arbetsledare.
Villornas särpräglade "fornnordiska" arkitektur har sitt ursprung i 1860- och 70-talens villor med inspiration bl a från det kontinentala schweizerhuset, men bör också ses som ett led i strävandena att skapa en nationell träbyggnadsstil. Man hämtade då sina förebilder från den norska allmogearkitekturen och stavkyrkorna; en ledande uppfattning vid denna tid var att de nordiska länderna i forntiden haft en gemensam kultur och gemensamt språk, och resterna av detta trodde man sig finna längst inne i de norska fjälldalarna, dit civilisationen hade svårast att nå.
Den mindre villan - Lillstugan - präglas, liksom den första Storstugan, starkt av de norska förebilderna. Bottenvåningens timmer är bart medan den svagt utkragade övervåningen är klädd med locklistpanel och har fönster formade som kopplade rundbågsarkader. Fasaderna är målade i ljusrött och blekgult. Taket är tegeltäckt och har dekorativt utformade vindskivor, nockprydnader och kambräda. Interiören fick en rustik utformning med omålade väggar.
Storstugan är placerad så nära vattnet som möjligt. Den upprepar sin föregångares och Lillstugans grundformer men är djärvare, mera dynamisk, med övervåningen brett utkragad över den timrade bottenvåningen och uppburen av svängda konsoler, vars översta stockar pryds av snidade drakhuvuden. Runt övervåningen går nu delvis inglasade svalgångar med rundbågsarkader. Det tegeltäckta taket är liksom Lillstugans prytt med dekorativa vindskivor, nockprydnader och kambräda. Bottenvåningen är rödbrunmålad och övervåningen gul med brunt listverk; dörr- och fönsteromfattningar har röda, blå och gröna ornament.
Den utomordentligt väl genomarbetade interiören pryds av skulpterade detaljer, målade tänkespråk och i Höganloftsalen - med sitt kongeniala samspel med vattnet utanför - en målad fris med motiv ur Sigurd Fafnesbanes saga, utförd av konstnärerna och makarna Hanna och Mårten Eskil Winge.

KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 - Förteckning över nya byggnadsminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Riksantikvarieämbetet (RAÄ), (Uppsala: A & W), 1989. ISBN: 91-7192-752-2

År 1847 anlades den första badinrättningen i Lysekil. Tolv år senare utsågs den unge läkaren Carl Curman till badläkare och han blev 1864 chef för hela anläggningen. Under Curmans ledning utvecklades Lysekil till en av landets ledande badorter.
Själv valde Curman en strandklippa strax öster om badområdet som plats för sin egen villa, som uppfördes 1873 efter byggherrens egna skisser. År 1878 uppfördes ännu en , mindre villa avsedd för barn och tjänstefolk. Samma år förstördes den stora villan av eld, men en ny - ritad av Curman i samarbete med arkitekten Hugo Hörlin - stod färdig 1880 med byggmästaren Alf Thorsell som arbetsledare.
Villornas särpräglade "fornnordiska" arkitektur har sitt ursprung i 1860- och 70-talens villor med inspiration bl a från det kontinentala schweizerhuset, men bör också ses som ett led i strävandena att skapa en nationell träbyggnadsstil. Man hämtade då sina förebilder från den norska allmogearkitekturen och stavkyrkorna; en ledande uppfattning vid denna tid var att de nordiska länderna i forntiden haft en gemensam kultur och gemensamt språk, och resterna av detta trodde man sig finna längst inne i de norska fjälldalarna, dit civilisationen hade svårast att nå.
Den mindre villan - Lillstugan - präglas, liksom den första Storstugan, starkt av de norska förebilderna. Bottenvåningens timmer är bart medan den svagt utkragade övervåningen är klädd med locklistpanel och har fönster formade som kopplade rundbågsarkader. Fasaderna är målade i ljusrött och blekgult. Taket är tegeltäckt och har dekorativt utformade vindskivor, nockprydnader och kambräda. Interiören fick en rustik utformning med omålade väggar.
Storstugan är placerad så nära vattnet som möjligt. Den upprepar sin föregångares och Lillstugans grundformer men är djärvare, mera dynamisk, med övervåningen brett utkragad över den timrade bottenvåningen och uppburen av svängda konsoler, vars översta stockar pryds av snidade drakhuvuden. Runt övervåningen går nu delvis inglasade svalgångar med rundbågsarkader. Det tegeltäckta taket är liksom Lillstugans prytt med dekorativa vindskivor, nockprydnader och kambräda. Bottenvåningen är rödbrunmålad och övervåningen gul med brunt listverk; dörr- och fönsteromfattningar har röda, blå och gröna ornament.
Den utomordentligt väl genomarbetade interiören pryds av skulpterade detaljer, målade tänkespråk och i Höganloftsalen - med sitt kongeniala samspel med vattnet utanför - en målad fris med motiv ur Sigurd Fafnesbanes saga, utförd av konstnärerna och makarna Hanna och Mårten Eskil Winge.

KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 - Förteckning över nya byggnadsminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Riksantikvarieämbetet (RAÄ), (Uppsala: A & W), 1989. ISBN: 91-7192-752-2