LÄCKÖ KUNGSGÅRD OCH SLOTT

Läckö slott utgörs av sammanhängande byggnadskroppar kring tre borggårdar, en yttre, en inre och en köksborg, vilka följer på varandra i nämnd ordning från söder till norr. Terrängen utgörs av en markant klippa, vilket enbart lämnar inre borggården helt plan. Slottet kännetecknas av sina vitputsade murar, strikta fönsterrader och torn med spånklädda lökkupoler. Slottskyrkan utgör en särskild byggnadskropp som skjuter ut åt öster från förborgens nordöstra del. Den yttre borggården sluttar åt söder, men är terrasserad på ömse sidor om en bred gång med kullersten och sentida kalkstensplattor. Terrasserna är grusade och har stödmurar mot gången. Fram till kyrkporten är en gång med kalkstensplattor från 2004. Söder om kyrkan utbreder sig en inhägnad slottsträdgård.
1298 skall biskop Brynolf Algotsson ha anlagt ett fast hus på denna plats. Läckö blev skarabiskoparnas fasta hus med ett strategiskt läge i stiftet. Under sent 1400-tal eldhärjades borgen och återuppfördes av biskop Brynolf Gerlacksson. Av denna borg återstår främst delar av de nedre våningarna kring inre borggården och det stora porttornet in till yttre borggården, liksom de norra tornen. I samband med reformationen drogs slottet in till Kronan och kom 1615 att tillsammans med grevskap förlänas till fältherren Jakob De la Gardie. Jakob De la Gardie lät bygga på huvudborgen kring inre borggården med en tredje våning och påbörjade den s.k. förborgen kring yttre borggården. 1652 ärvdes grevskapet av sonen Magnus Gabriel De la Gardie. Sonen tog vid byggnadsarbetena, vilka drevs oförtrutet fram till reduktionen 1681 då slottet återgick till Kronan. Huvudborgen fick sin fjärde våning, förborgen kompletterades och köksborgen tillkom. Målsättningen för byggnadsarbetena var att ge slottet en mer symmetrisk och stilistiskt modern framtoning. Efter reduktionen kom förvaltarna till slottet att skifta och en förfallsperiod inträdde, vilken varade fram till 1920- och 30-talens restaurering. Under 1960-talet kom slottet att börja tjäna som utställningslokal, en verksamhet fortsatts av Stiftelsen Läckö slott. Denna stiftelse driver idag slottet inom ramen för Statens Fastighetsverk som är förvaltare.

Läckö slott utgörs av sammanhängande byggnadskroppar kring tre borggårdar, en yttre, en inre och en köksborg, vilka följer på varandra i nämnd ordning från söder till norr. Terrängen utgörs av en markant klippa, vilket enbart lämnar inre borggården helt plan. Slottet kännetecknas av sina vitputsade murar, strikta fönsterrader och torn med spånklädda lökkupoler. Slottskyrkan utgör en särskild byggnadskropp som skjuter ut åt öster från förborgens nordöstra del. Den yttre borggården sluttar åt söder, men är terrasserad på ömse sidor om en bred gång med kullersten och sentida kalkstensplattor. Terrasserna är grusade och har stödmurar mot gången. Fram till kyrkporten är en gång med kalkstensplattor från 2004. Söder om kyrkan utbreder sig en inhägnad slottsträdgård.
1298 skall biskop Brynolf Algotsson ha anlagt ett fast hus på denna plats. Läckö blev skarabiskoparnas fasta hus med ett strategiskt läge i stiftet. Under sent 1400-tal eldhärjades borgen och återuppfördes av biskop Brynolf Gerlacksson. Av denna borg återstår främst delar av de nedre våningarna kring inre borggården och det stora porttornet in till yttre borggården, liksom de norra tornen. I samband med reformationen drogs slottet in till Kronan och kom 1615 att tillsammans med grevskap förlänas till fältherren Jakob De la Gardie. Jakob De la Gardie lät bygga på huvudborgen kring inre borggården med en tredje våning och påbörjade den s.k. förborgen kring yttre borggården. 1652 ärvdes grevskapet av sonen Magnus Gabriel De la Gardie. Sonen tog vid byggnadsarbetena, vilka drevs oförtrutet fram till reduktionen 1681 då slottet återgick till Kronan. Huvudborgen fick sin fjärde våning, förborgen kompletterades och köksborgen tillkom. Målsättningen för byggnadsarbetena var att ge slottet en mer symmetrisk och stilistiskt modern framtoning. Efter reduktionen kom förvaltarna till slottet att skifta och en förfallsperiod inträdde, vilken varade fram till 1920- och 30-talens restaurering. Under 1960-talet kom slottet att börja tjäna som utställningslokal, en verksamhet fortsatts av Stiftelsen Läckö slott. Denna stiftelse driver idag slottet inom ramen för Statens Fastighetsverk som är förvaltare.