I det äldre rådhuset fanns förutom ämbetsmännens rum även börslokaler och en stadskällare. Stora sammanträdesrummet var det förnämsta rummet som även utnyttjades för borgerskapets fester och konserter. Rådhuskällaren var ett var ett populärt värdshus för de förmögna borgarna i staden. År 1781 flyttades börsen in från de öppna valven kring gården till ett rum i bottenvåningen. Fast inredning är mycket välbevarad i form av dörrar med omfattningar, kakelugnar och väggmålningar.
KÄLLA: Hus för hus. Göteborgs stadsbyggnadskontor/Göteborgs stadsmuseum. Kungälv 2003. ISBN 91-89088-12-3
Asplundska tillbyggnaden
Sedan 1700-talet hade det gamla rådhuset haft det s.k. Kommendantshuset till granne (Lampers, Sven 1938, s14-15). Kommendantshuset användes kring 1880-talets slut som tjänstelokal för rådhuset, eftersom behovet av lokal började bli kännbart. Sedan staden funnit att det befintliga rådhuset var alltför litet och att det dessutom började förfalla uppkom tanken å ett nytt rådhus (Strömbom 1917, s7-13). År 1885-1886 diskuterades frågan om rivning av Kommendantshuset. Meningen var att rivningen skulle ge plats åt en tillbyggnad av rådhuset men först 1912 utlystes en arkitekttävling Sex av de 31 inkomna förslagen belönades (Waern 1996, s 221-222). Gunnar Asplund fick första pris för ett förslag som inte tog någon som helst hänsyn till det befintliga rådhusets fasader. Tvärtom skrev Asplund själv: "den nuvarande från 1800-talet stammande fasadbildningen, som ju icke är särdeles skön har författaren icke ansett sig behöva ta någon hänsyn till..." (Waern, Rasmus 1996, s 222) och presenterade ett förslag med en förlängd rådhusbyggnad, där den befintliga frontonen är helt bortskalad. Slutresultatet som vi ser idag - en funktionalistisk tillbyggnad till det gamla rådhusets nyklassicistiska fasad - har mycket lite gemensamt med förslaget i 1912 års arkitekttävling (Waern, Rasmus 1996, s 221-222). Erik Gunnar Asplund ritade även inredning, möbler, armaturer och textilier, både i tillbyggnaden och i den ombyggda äldre delen av rådhuset. Det är tydligt att Asplund eftersträvade ett flexibelt rådhus med möjligheter till utvidgning, både av antalet tjänsterum och sessionssalar.
Asplundska tillbyggnaden
Sedan 1700-talet hade det gamla rådhuset haft det s.k. Kommendantshuset till granne (Lampers, Sven 1938, s14-15). Kommendantshuset användes kring 1880-talets slut som tjänstelokal för rådhuset, eftersom behovet av lokal började bli kännbart. Sedan staden funnit att det befintliga rådhuset var alltför litet och att det dessutom började förfalla uppkom tanken å ett nytt rådhus (Strömbom 1917, s7-13). År 1885-1886 diskuterades frågan om rivning av Kommendantshuset. Meningen var att rivningen skulle ge plats åt en tillbyggnad av rådhuset men först 1912 utlystes en arkitekttävling Sex av de 31 inkomna förslagen belönades (Waern 1996, s 221-222). Gunnar Asplund fick första pris för ett förslag som inte tog någon som helst hänsyn till det befintliga rådhusets fasader. Tvärtom skrev Asplund själv: "den nuvarande från 1800-talet stammande fasadbildningen, som ju icke är särdeles skön har författaren icke ansett sig behöva ta någon hänsyn till..." (Waern, Rasmus 1996, s 222) och presenterade ett förslag med en förlängd rådhusbyggnad, där den befintliga frontonen är helt bortskalad. Slutresultatet som vi ser idag - en funktionalistisk tillbyggnad till det gamla rådhusets nyklassicistiska fasad - har mycket lite gemensamt med förslaget i 1912 års arkitekttävling (Waern, Rasmus 1996, s 221-222). Erik Gunnar Asplund ritade även inredning, möbler, armaturer och textilier, både i tillbyggnaden och i den ombyggda äldre delen av rådhuset. Det är tydligt att Asplund eftersträvade ett flexibelt rådhus med möjligheter till utvidgning, både av antalet tjänsterum och sessionssalar.
Ingång sker via en trappa genom det gamla rådhusets tre portaler, som genom en övertäckt förgård leder in på den stenlagda gården. Gården omges på tre håll av arkader och mot norr av en glasad vägg i två våningar. På den andra våningen av den glasade väggen finns en balkong som löper längs hela fasaden i tillbyggnaden. Genom glasväggen kan man se in i den Asplundska tillbyggnadens stora hall.
Entrén till tillbyggnaden leder in i den stora hall, som löper genom hela byggnadens höjd. Hallen är stor och får rikligt med ljus via de glasade väggarna mot gården och via takets ljusschakt. En liten glasad hytt står intill trappan och intill hytten finns en liten hiss med glasväggar som leder till andra våningen. Golvet är av marmor och av samma slag som gårdens stenbeläggning (Asplund 1938, s 52). Detta utsuddar ytterligare gränsen mellan inne och ute. Väggarna är mjukt svängda och klädda i träpanel. På en vägg hänger den så kallad paragrafmattan. Delar av belysningen i hallen kommer från de "klöverlampor"som likt vågskålarna i en balansvåg hänger på var sida om järnbalkspelarna. Hallen, och hela byggnaden, präglas av ljus och öppenhet vilket kan exemplifieras av de utplacerade sittgrupperna som står fritt i hallen. Här kan även ett förtroligt samtal föras, eftersom orden försvinner i det allmänna sorlet. Öppenheten var också Erik Gunnar Asplunds avsikt med sin rådhusbyggnad:
"Det har sagts av en kritiker, att interiören är ett konstverk, men att den icke har karaktären av en domstolsbyggnad utan av en sydländsk badortshall. Här, säger han, där människor gå väntande på dom, tyngda av bekymmer, borde karaktären vara allvarligare, tyngre, mera sluten. Avsikten har medvetet varit den motsatta: just därför, att människor gå fyllda av oro och ängslan, har ett vänligt, soligt ljus släppts in. Det har varit arkitektens uppfattning, att öppenheten, solen, blommorna, överhuvud taget det mänskliga, lättare än det stängda, stela och officiella i karaktären kan föra en över från tvedräkt och ängslan till försoning eller åtminstone resignation. Fullt avsiktligt har arkitekten därför sökt nå en karaktär, där det offentliga i mått och ordning förenar sig med en viss vardaglig ton, med ljus och intimitet."(Asplund 1938, s 53-55)
I entréplan fanns 1997 fyra små sessionssalar med inredning från renoveringen 1993. Rummen är ljusa med målade väggar, lösa bord och stolar och ett fåtal åhörarplatser. På bottenvåningen finns också två stora sessionssalar som inretts för att kunna användas vid tryckfrihetsmål, dvs med utrymme för en jury vid rättens bord. Inredningen från 1993 är utförd i masurbjörk och en välvd vägg avskiljer de två salarna från varandra. I den ena salen finns sex sittplatser på den tilltalades sida.
En flack trappa leder upp till andra våningen. Asplunds idé var att trappan ska mana till eftertanke, eftersom den tvingar besökaren att långsamt skrida uppför. En trappa upp finns sittplatser för allmänheten, fyra större sessionssalar och ett fåtal överläggningsrum. Framför sessionssalarna finns mer eller mindre avskärmade utrymmen som fungerar som förrum till salarna. Sessionssalarnas väggar är även invändigt klädda i träpanel. Tre eller fyra rader av fasta åhörarstolar, modell klappstol, finns. Rätten sitter på ett podium vid ett svängt bord som med sin av träribbor täckta framsida fungerar som en skärm. Rättens bordsskivor är delvis klädda i skinn. Bakom rätten finns skjutdörrar som täcker förvaringsutrymmen för böcker och protokoll och intill dessa finns en utgång. Parternas platser flankerar rättens bord med lösa bord och stolar. De ursprungliga trästolarna är av bekvämlighetsskäl utbytta mot moderna kontorsstolar i flera av sessionssalarna. Sessionssalarna är individuellt utformade avseende dagsljuset.
En liten trappa leder i sicksack upp till de övre våningarna. Två trappor upp finns kansli, tjänsterum och bibliotek och på översta våningen (vindsvåningen) finns ett fåtal rum för notarier och en personalrestaurang.
I tillbyggnadens entréplan fanns ursprungligen lagfarts- och inteckningskontor, expedition, kontorsrum för notarie, en stadsfogde, stadsaktuarie och stadsfiskal (Asplund 1938, s35-36). En trappa upp fanns, liksom i dag, sessionssalarna som Asplund utformade helt lika vad gäller möblering och inredning, men som alla har olika karaktär. Dels genom dagsljusbelysning och dels genom att väggpanelen och rättens möbler utförts i olika träslag i de olika salarna (Asplund 1938, s 36 och s 58-62). I andra avdelningens sessionssal, som användes av sjöfartsrätten, placerade dessutom Asplund en modell av ett segelfartyg på en ställning ovanför rättens bord.
Våningen två trappor upp i det gamla rådhuset var helt en kontorsvåning som lätt kunde förändras avseende storlek och användning (Asplund 1938, s 36-39). På det här våningsplanet gjorde Asplund inte gränsen mellan den gamla och den nya byggnaden lika skarp. I den nya byggnaden var vindsvåningen redan från början inredd, medan vinden i det gamla rådhuset fick stå orörd, bl a på grund av brandrisken. I tillbyggnadens vindsvåning placerade Asplund personalens lunchrum, biblioteket samt stora utrymmen för framtida tjänsterum.
År 1959 flyttades stadsfogdekontoret från rådhuset, eftersom rådhusrätten behövde lokalerna som en följd av sin ökade arbetsbörda. Då inreddes sessionssalar i bottenvåningen.
KÄLLA: Tings- och rådhusinventeringen 1997-05-29, Strömbom, Sixten (1917) "Gustaf Adolfs torg och Rådhuset i Göteborg: En studie över torgbildens historia" Utarbetad på uppdrag av beredningen för Gustaf Adolfs torgs ordnande. Göteborg, Lampers, Sven (1938) "Rådhusets historia" I: Göteborgs rådhus. Om- och tillbyggnad 1935 -1937, Göteborg: Rådhusbyggnadskommittén, Waern, Rasmus (1996) "Tävlingarnas tid: Arkitekttävlingarnas betydelse i borgerlighetens Sverige" Akademisk avhandling framlagd vid Chalmers tekniska högskola 1996, Stockholm: Arkitektur Förlag, Arkitektmuseets skriftserie n:r 5, 1996, Asplund, Erik Gunnar (1938) "Det nya rådhuset" I Göteborgs rådhus. Om- och tillbyggnad 1935 -1937, Göteborg: Rådhusbyggnadskommittén 1938.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
