Västra Karaby kyrka

Kyrkobyggnaden
Västra Karaby kyrka byggdes år 1825, då den ersatte en förfallen, medeltida kyrka på samma plats. På en geometrisk avmätning från 1776 syns den gamla kyrkan anlagd med långhus, kor, absid, ett torn från 1724 i liv med långhuset samt vapenhus i norr och söder. Tornet ersattes 1794 av ett nytt torn i nyantik stil. Befolkningen i Skåne ökade snabbt kring sekelskiftet, inte minst i den rika trakten kring Västra Karaby präglad av storjordbruk, vilket ledde till att många kyrkor behövde utvidgas eller nyuppföras. Byggandet övervakades av Överintendentsämbetet, ett statligt ämbetsverk från 1810, som granskade kyrkornas utformning och pläderade för nyklassicistiska, vit-putsade salskyrkor. Alla ritningar godkändes av kungen efter ämbetets granskning. Västra Karaby lät uppkalla sin kyrka efter Carl XIV:s barnbarn, kronprins Oskars son Carl Ludvig Eugen, ett namn som dock sällan kom att användas av församlingsborna.

Typiskt för Skåne vid tiden är att de nya kyrkor som byggdes på många sätt mer ansluter till den medeltida arkitekturen, än till de ideal som fördes fram av ämbetet och som lyhört tillämpades i t.ex. Småland och Östergötland. Inte heller påverkades man nämnvärt av tidens danska strömningar, där klassicisten C.F. Hansen var den stora förebilden. I Skåne fanns landets största bestånd av medeltidskyrkor, och upparbetad kunskap om dess byggnadsskick, former och material, vilket gjorde att man vanligen föredrog tillbyggnad med t.ex. en korsarm framför nybyggnad. Västra Karaby kyrka är, tillsammans med den i Västra Karup, den enda skånska klassicistiska kyrkan från 1820-talet, och en av totalt sex som har en konsekvent nyklassicistisk arkitektur.

Den nya kyrkan bestod av en sakristia mot öster samt ett långt och rektangulärt långhus, som tillfogades det befintliga tornet i väster. Väggarna putsades och vitkalkades, medan takfallen belades med papp. Ritningarna upprättades av länsbyggmästaren Georg Soffel och bearbetades av Axel Almfeldt. Han är kanske mest känd som politisk karikatyrtecknare, men upprättade som konduktör (arkitekt), vid Överintendentsämbetet typologiska ritningar till flera sockenkyrkor runt om i landet.

1864 byggs tornet om efter 1821 års ritningar och får dagens utformning. Nya fönsterbågar av järn sätts in. Mot 1800-talets slut reveteras långhusets tunnvalv samtidigt som långhusväggarna dekormålas.

1909 genomförs en stor renovering under Theodor Wåhlins ledning. En teknikkällare grävs ut under korets sydöstra del, och insidan dekormålas om med kalkfärg. Ett nytt altare tillverkas och en ny bänkinredning sätts in. 1945 ersätts takets papptäckning med kopparplåt. 1950-51 görs en interiör restaurering efter Eiler Graebes förslag. Väggar och valv målas i enhetligt vitt och orgelfasaden, bänkinredningen och läktarbarriären får ljusa toner. Nya ytterdörrar monteras och elvärme och elektricitet installeras. 1971 förnyas interiören på nytt av Torsten Leon-Nilsson. Läktarbarriären, orgelfasaden och bänkarna ommålas på nytt, och ett kapprum med toalett liksom ett grovkök byggs under orgelläktaren. Läktarens, långhusets och sakristians golv täcks med heltäckningsmatta och en ny uppgång till läktaren skapas. Dörrarna mellan kor och sakristia byts till rundbågiga och fönstren förses med innerbågar. Yttertrapporna förnyas och nya ljudluckor monteras.

1991 renoveras insidan av Forsberg & Wikerstål arkitektkontor. Den befintliga plastfärgen avlägsnas genom blästring. Ytorna putslagas, filtas, kalkas och målas, medan tunnvalvet täcks med microlit, spricklagas och målas med alkydoljefärg. 1994 byts plåttaket ut till kopparbeläggning. År 2000 läggs den västra delen om efter en storm. Även torntaket repareras och rötskadat virke byts ut. 2002 putslagas och kalkavfärgas fasaderna exteriört, samtidigt som sockeln tjäras.

Exteriör
Kyrkobyggnaden har idag kvar sin ursprungliga disposition med torn, långhus och sakristia i öster. Anläggningen är axialt planerad med torn och sakristia placerade i liv med varandra, kraftigt indragna från långhusets fasader.

Grundläggningen är gjord av gråsten i kalkbruk. Långhuset och sakristian har en tjärad, skråkantad sandstensockel av varierande höjd, medan tornets väggar ansluter direkt till mark utan synlig sockel. Murverket består av tuktad gråsten, med inslag av sandsten och handslaget rött tegel, som återanvänts från den gamla medeltida kyrkan. Stenarna är lagda utan tydlig skiftgång och fogade med kalkbruk. I tornets nedre del märks en hörnkedja av sandstenskvadrar. Tornets övre del är murad av tegel i renässansförband, de nedre partierna i gult och de övre i rött. Fasaderna är putsade med en knottrig spritputs och avfärgade med kalk. Omfattningar och listverk är slätputsade. Takfoten är utformad med en tresprångig gesims, vars mittersta del är vulstformad.
I fasaderna finns ett stort antal ankarslutar.

Samtliga fönster är utförda som stickbågiga öppningar med slätputsade omfattningar. Ovanför varje öppning finns en rundbåge i form av en slätputsad relief. Ytterbågarna är av gjutjärn med ett enkelt spröjsverk och rutor av antikglas. Även solbänkarna är av gjutjärn. I tornet finns varsin rundbågig ljudöppning, med valvbågen markerad i slät relief, i alla väderstreck. Ljudluckorna är tillverkade av plank, som på utsidan klätts med gröngråmålad spontpanel.

Kyrkan har två entréer, en sekundär genom sakristian och huvudentrén genom tornet. Tornportalen är stickbågig med slätputsad omfattning utan dekor. Porten utgörs av en modernt beslagen pardörr klädd med svartmålad panel i rombmönster. Ovan dörren sitter inmurad i fasaden en stentavla av sandsten med inhuggen text, som beskriver tornets tillkomsthistoria. Västfasadens smidda ankarjärn bildar årtalet 1794. Pardörren till sakristian är raktäckt och klädd med grönmålad fiskbensmönstrad panel. Källaren nås utifrån genom en brunsvart fyllningsdörr i långhusets östra sida.

Taken över långhus och sakristia är sadeltak belagda med kopparplåt i skivtäckning med måttligt förskjutna horisontella falsar. Den äldsta plåten är grönt ärgad, medan partiet som lades om 2000 är brunsvart. Tornets tälttak avslutas av en lanternin, utformad med serlianaöppningar i alla väderstreck, som bär en barockinspirerad huv krönt av ett klot och en vindflöjel.