Tuna kyrka

Under 1300-1400-talen tillkom sakristian, men framför allt ersatte man ett klöverbladsvalv i trä med resliga ribbvalv av tegel, som därefter kalkmålades i Tierpsskolans stil. Triumfbågen betonades, så att den kom att utgöra en tydlig gräns mellan långhus och kor.
Under 1600-talet tillkom predikstolen på södra sidan av triumfbågen och en kororgel, och under 1700-talet förstorades troligen fönstren. Det fanns nu en orgelläktare i koret och en åhörarläktare i väster.
På 1890-talet gjordes en omvälvande restaurering av kyrkan, på ett sätt som få upplandskyrkor varit med om, antagligen efter förebild från domkyrkan. Precis som där användes cement, nytillverkat tegel, kalksten och valsad plåt till exteriören. Förhållningssättet till historien var detsamma: de äkta spår av medeltiden som fanns dög inte, utan en ny och tydligare medeltidskaraktär skapades. Enkla material ersattes med dyrbarare, enkla portaler förstorades och förskönades. Interiören påverkades också. Nya valvmålningar utfördes, fönstren byttes ut och all inredning tillverkades i nygotisk stil, bara predikstolen togs till vara. Golven täcktes med sin tids modernaste material, mönstrade cementplattor.
Vid en renovering 1951-52 återupptäcktes medeltidsmålningarna. Trots skador kunde stora delar friläggas i långhuset, vapenhuset lämnades däremot orört. Korbänkarna och bröstpanelen runt väggarna togs ned, och delar av den ådrade inredningen målades över. Vid 1998-99 års renovering återfördes dock korbänkarna och övermålningen togs bort.
I dag är kyrkan ett ovanligt byggnadsverk. Den har i stora drag kvar sin speciella medeltidskaraktär, där målningarna är centrala, men är också ett sevärt och väl bibehållet exempel på en total 1800-talsrestaurering. Mitt i detta sitter predikstolen i barock, för ovanlighetens skull i söder. På vinden finns därtill mycket värdefulla lämningar av byggnadstekniskt slag, de ursprungliga takstolarna med tydliga spår av klöverbladsvalvet.
Tre större inventarier från medeltiden kan lyftas fram. Äldst är dopfunten av gotländsk typ i kalksten. Den är från kyrkans byggnadstid. På triumfbågen mitt emot predikstolen sitter en skulptur i ek av den heliga Birgitta, från 1400-talets mitt. På triumfbågens insida finns en medfaren skulptur från 1300-talets mitt, en biskop eller S:t Henrik. I vapenhuset och under läktaren finns vidare ett antal gravhällar monterade, från 1500-1700-talen.

Vid slutet av 1200-talet hade domkyrkobygget i Uppsala nätt och jämt inletts, och tegel var fortfarande ett nytt och dyrbart material. Då byggdes kyrkan i Tuna i tegel, som en stor och påkostad sockenkyrka. Bygden måste alltså ha varit rik. Ingången var i väster, vilket var ovanligt, och i öster fanns ett tidstypiskt tredelat fönster. Vapenhuset byggdes troligen under första hälften av 1300-talet, vilket är ovanligt tidigt. Under 1300-1400-talen tillkom sakristian, men framför allt ersatte man ett klöverbladsvalv i trä med resliga ribbvalv av tegel, som därefter kalkmålades i Tierpsskolans stil. Triumfbågen betonades, så att den kom att utgöra en tydlig gräns mellan långhus och kor.
Under 1600-talet tillkom predikstolen på södra sidan av triumfbågen och en kororgel, och under 1700-talet förstorades troligen fönstren. Det fanns nu en orgelläktare i koret och en åhörarläktare i väster.
På 1890-talet gjordes en omvälvande restaurering av kyrkan, på ett sätt som få upplandskyrkor varit med om, antagligen efter förebild från domkyrkan. Precis som där användes cement, nytillverkat tegel, kalksten och valsad plåt till exteriören. Förhållningssättet till historien var detsamma: de äkta spår av medeltiden som fanns dög inte, utan en ny och tydligare medeltidskaraktär skapades. Enkla material ersattes med dyrbarare, enkla portaler förstorades och förskönades. Interiören påverkades också. Nya valvmålningar utfördes, fönstren byttes ut och all inredning tillverkades i nygotisk stil, bara predikstolen togs till vara. Golven täcktes med sin tids modernaste material, mönstrade cementplattor.
Vid en renovering 1951-52 återupptäcktes medeltidsmålningarna. Trots skador kunde stora delar friläggas i långhuset, vapenhuset lämnades däremot orört. Korbänkarna och bröstpanelen runt väggarna togs ned, och delar av den ådrade inredningen målades över. Vid 1998-99 års renovering återfördes dock korbänkarna och övermålningen togs bort.
I dag är kyrkan ett ovanligt byggnadsverk. Den har i stora drag kvar sin speciella medeltidskaraktär, där målningarna är centrala, men är också ett sevärt och väl bibehållet exempel på en total 1800-talsrestaurering. Mitt i detta sitter predikstolen i barock, för ovanlighetens skull i söder. På vinden finns därtill mycket värdefulla lämningar av byggnadstekniskt slag, de ursprungliga takstolarna med tydliga spår av klöverbladsvalvet.
Tre större inventarier från medeltiden kan lyftas fram. Äldst är dopfunten av gotländsk typ i kalksten. Den är från kyrkans byggnadstid. På triumfbågen mitt emot predikstolen sitter en skulptur i ek av den heliga Birgitta, från 1400-talets mitt. På triumfbågens insida finns en medfaren skulptur från 1300-talets mitt, en biskop eller S:t Henrik. I vapenhuset och under läktaren finns vidare ett antal gravhällar monterade, från 1500-1700-talen.