Vätö kyrka

Vätö kyrka är medeltida men bestämda uppgifter om när kyrkan uppfördes finns inte. De historiska dokumenten ger emellertid en del hänvisningar. Vätö finns omnämnt för första gången i bevarade källor från år 1337 då Vätö kyrka och kyrkoherde testamenterades pengar av kyrkoherden i Frötuna. En bortre tidsgräns för kyrkans tillkomst kan dras vid 1310-talet då Vätö socken saknas bland de lokala ärkebiskoparnas visitationer.

Vätö kyrka har en rektangulär plan med långhus och jämnbrett kor. Sakristian i norr är medeltida, möjligen samtida med kyrkan. Kyrkans vapenhus tillkom troligen i slutet på 1400-talet. Kyrkan har sedan början av 1900-talet genomgått fyra restaureringar, varav den på 1950-talet innebar störst förändringar.

Kyrkans fasader är spritputsade i vitt med slätputsade partier kring fönster, entréer och vid hörn. Sockeln är spritputsad och svartmålad. Kyrkobyggnaden är uppförd med anpassning till den sluttande terrängen, sockeln sänks stegvis mot söder. Kyrkans västra murar är till följd av det resligare än de östra murarna. Vid kyrkans västfasad finns en upphöjd, grustäckt avsats med en stödmur i sten. Till muren har några gravstenar från 1600- och 1700-talet använts. Ett senare tillkommet räcke i form av tre stora stenar som bär en svartmålad kätting står på avsatsen framför entrén.

Kyrkans långhus och vapenhus har sadeltak täckt med svarttjärade, rakavslutade spån. Dessa takfall avslutas med mindre, spetsformat spån vid takfoten. Vindskivorna har ålderdomlig utformning, även de är svarttjärade. Taket till sakristian har en flack pyramidform och är täckt med svartmålad skivtäckt plåt. Vapenhuset uppfördes ursprungligen med sadeltak men hade under en lång tid, från 1820-talet fram till restaureringen på 1950-talet, snedtak på grund av bristfällig konstruktion. Vid restaureringen 1952-53 återställdes sadeltaket och vapenhuset återfick sitt spetsiga röste.

Huvudentrén till kyrkan i vapenhuset i söder har en stickbågig omfattning. Dörrbladet är inåtgående och på utsidan klätt med snedställda, profilerade bräder som är svarttjärade. Bräderna bärs av en enklare bräddörr med naror som på insidan är ljust gråmålad. Tröskeln utgörs av en stor sten i röd granit. Intill den, vid portens utsida, ligger en större stenskiva i grå granit. Kyrkans ursprungliga entré i södra muren, från vapenhuset, har på utsidan spår av en tidigare spetsbågig omfattning. Den har senare satts igen i sin spets för att istället bilda en rektangulär dörröppning. Dörren utgörs av en pardörr i trä med en profilerad, långsmal fyllning i vartdera dörrblad. Entrén i den västra gaveln är troligen tillkommen i samband med att avsatsen utanför anlades, vilket har uppskattats till 1700-talet. Entrén har en utåtgående pardörr med stående panel och dekorativa smidesbeslag, dörren är målad i en gråblå kulör. Innanför ytterdörren finns en innerdörr, även den en pardörr. Utrymmet däremellan, en stickbågevälvd murgång med vitputsade väggar, bildar ett vindfång.

Samtliga fönster i kyrkan är förstorade sedan tillkomsttiden, även fönstren mot norr som upptogs på 1700-talet. Långhusets fyra fönster fick sin nuvarande utformning på 1800-talet med högresta, segmentformade träbågar och korsformad post. Ytterbågarna har träspröjs vars glasrutor i sin tur delas i mindre rutor av en blyspröjs. Innerbågarna har enbart träspröjs. Fönstret i kyrkans östgavel är spetsbågigt och har spröjs av gjutjärn med gotiserande former. Glasmålningen är från 1904. Fönstret har på insidan minskats på sidorna och i överkant med en förmurning för att reducera ljusinsläppet. På utsidan är hela fönstret intakt och möjligt att beskåda. I västgavelns röste finns ett mindre fönster med samma utformning som långhusets fönster. Sakristians stickbågiga fönster vetter mot öster och saknar mittpost, bågarna är spröjsade och målade som övriga fönster. På utsidan sitter ett smitt järngaller beslaget med järnringar. Kyrkans fönstersnickerier är målade i en nyans av grön umbra.

Kyrkans interiör präglas till stor del av de medeltida gotiska stjärnvalven och det praktfulla kalkmåleriet i valv och på väggar.

Valvslagningen av kyrkans tak skedde under senare delen av 1400-talet och ersatte sannolikt ett trätak. Att valven är senare än kyrkan förklaras av att valven bärs av valvpelare resta på insidan av långhusets murar mot kyrkorummet, de vilar alltså inte på kyrkmurarna. Det faktum att valven inte är ursprungliga antyder att kyrkan uppfördes under början eller mitten av 1300-talet. Om den vore uppförd senare, i slutet av 1300-talet eller i början av 1400-talet hade troligen valven slagits när kyrkan restes.

Målningarna i valv och på väggar tillkom under 1480-talet men överputsades år 1751. På 1870-talet gjordes undersökningar av målningarna och delar av putsen knackades ned. 1904 var målningarna framtagna. De rengjordes och kalkerades av, därefter slogs de med en ny tunn puts på vilken målningarna nypåfördes i hela kyrkorummet. Arbetet leddes av dekorationsmålare E. Dahl enligt den tidens restaureringsmetoder. Kompletteringar gjordes av schablonmålningarna. Vid restaureringen på 1950-talet togs övermålningarna och dess putsskikt bort och blottlade originalmålningarna som lämnades orörda. Konservator Sten Carlsson utförde det arbetet. 1999 genomgick målningarna rengöring och konservering i samband med en invändig restaurering av kyrkan. Då gjordes kompletteringar av den löpande ornamentiken på väggarnas nedre del. Figurmåleriet främst i valvkapporna är bitvis svaga medan valvribbornas växtornamentik framstår tydligt och klart. Inramande bårder med växtornamentik kring figurscener och runt fönstren samt rosettbården nertill på väggarna ger fokus på måleriet och indelar det figurativa måleriet.

Kyrkans bänkinredning härrör från 1953 då den ersatte den tidigare inredningen. En äldre bänkdörr från 1700-talet användes som förebild. Predikstolen utfördes av mäster Olof Gerdman vid mitten av 1700-talet. Altarringen är ålderdomlig med en 1700-talsmarmorering som framtogs 1953. Inredningens färgskala går i blågröna färgnyanser med inslag av förgyllningar i altarringen, på predikstolen samt i de dekorativa, genombrutna bänkkrönen på bänkskärmarna närmast koret. Golvet i mönsterlagt tegel lades 1953 i sakristian, koret, kyrkgången och i vapenhuset och ersatte ett trägolv. Trägolvet bevarades dock i bänkraderna. Orgelläktaren och kyrkans första orgel införskaffades till kyrkan på 1840-talet. Orgeln ersattes 1921 med den nuvarande orgeln, byggd av Otto Kemper i Hannover.

År 2001 fick Vätö kyrka ett krucifix efter att ha varit utan sedan 1840-talet, då det dåvarande såldes till Historiska museet. Det nya krucifixet är en kopia av sin föregångare och utfört av träsnidare Nils-Erik Jacobsson. Det ursprungliga krucifixet har daterats till 1300-talets mitt. Dopfunten är daterad till 1100-talets mitt och är således äldre än kyrkan. Det är troligt att den har skänkts till Vätö församling av någon äldre kyrka i närheten. Den är utförd i sandsten med huggen fot i form av ett tärningskapitäl.

Sakristians rundbågiga ingång från långhuset är infattad i en stickbågig indragning i murväggen. Entrén murades om på 1880-talet och gjordes rät, samtidigt förstorades sakristians fönster. Dörren är inåtgående och plåtbeslagen på utsidan, målad i ljust grå kulör. Sakristians brädtak med kantfasade bjälkar ersatte ett tidigare välvt tak, även det gråmålat.

Vapenhusets tak invändigt är klätt med omålade bräder.