STORA KOPPARBERGS KYRKA

Delade meningar råder om kyrkans tillkomst. Mest vedertagen är idag uppfattningen att kyrkan uppfördes som en treskeppig hallkyrka någon gång under 1400-talets senare hälft. Murarna uppfördes i huvudsak av tegel och yttertaket var spåntäckt, i mitten krönt med en klockförsedd takryttare. Väggarna kompletterades runt om av tolv strävpelare med småtorn. I de ursprungliga fönstren satt troligen masverk av kalksten eller tegel. Över kyrkorummet slogs 16 stjärnvalv. Koret avgränsades med ett skrank och hade sannolikt ett fristående altare med altarskåp. En tunnvälvd sakristia utbyggdes mot norr, med en kryssvälvd läktare/gapskulle i övervåningen. Kyrkans storklockor hängde i en klockstapel.
Omkring 1500 tillbyggdes ett vapenhus på södra långsidan. Sedan en brand inträffat 1569 blev yttertaket successivt omlagt med kopparplåt.

I början av 1600-talet tillkom ett nytt korskrank, varvid man sannolikt utgick från den medeltida föregångaren. Ett nytt altare murades invid dåvarande gavelväggen. I södra sidoskeppet byggdes en två våningars läktare för män. Den första kända orgeln installerades 1611 på gapskullen. Omkring 1618 kom den alltjämt bevarade predikstolen i ek på plats, helt fullbordad 1624. Slutna, dörrförsedda bänkkvarter byggdes 1659. Under denna tid blev fönstren fler och större. I tillkommande öppningar sattes gallerfönster av järn.

Vid en stor utbyggnad 1684-86 fick långhuset dagens omfång, genom att de tre skeppen förlängdes österut med vardera ett valv. Koret byggdes till, med gavlar murade i vinkel likadant som på Kristine kyrka. Däremot revs de medeltida småtornen på långhusets strävpelare. Altarskåpet, korskranket och predikstolen flyttades österut i det utökade kyrkorummet. Altare murades invid den nya gavelväggen. Ytterligare en utbyggnad skedde 1691, då sakristians östliga kupolvälvda rum lades till. År 1698 flyttades orgelverket från gapskullen till en nybyggd läktare i väster.

Under hela 1600-talet gravsattes bergsmän och andra välbärgade inne i kyrkan, så att golvet i allt större utsträckning upptogs av gravhällar. En mängd epitafier prydde pelare och väggar.

Vid blixtnedslag i takryttaren den 23/6 1757 bröt eld ut och förstörde hela yttertaket och tre av kyrkorummets valv, liksom orgelverket. Annan fast inredning måste evakueras. Vid följande reparationer valdes att inte återuppföra takryttaren. Takets omläggning skedde med brandskadad koppar som blivit omsmält i Avesta.

Då biskop Benzelstierna visiterade 1770 efterlystes en uppröjning av allt gammalt, som inte längre tjänade gudstjänstens behov. Bland annat föreskrevs att det medeltida altarskåpet borde avlägsnas. Så skedde vid en förnyelse av koret 1780, då även korskranket revs. En ny altarring av trä byggdes, med fyllningar och ramverk målad i vitt med blå lister. Predikstolen ommålades likadant och möjligen fick även bänkkvarteren en ljus färgsättning. Det murade altaret från utbyggnaden 1686 behölls, men inkläddes med trä som marmorerades. Altarskåpet ersattes med en avsevärt större altarprydnad, ritad av Olof Tempelman. För att den skulle komma till sin rätt blev korets östra gavelfönster igenmurat.

Åren 1780-81, i direkt samband med korets förnyelse, uppfördes kyrkans västtorn. Material till detta stora bygge erhölls genom rivning av sydsidans vapenhus och västra gavelns mur. Klockstapeln revs och de fyra klockorna flyttades upp i det nybyggda tornet, från början krönt med endast en karnissvängd, kopparklädd huv. Den nya västportalen gjordes i nyklassicistisk stil, med en bred omfattning av putsrustik. Där insattes senare den så kallade varpdörren, klädd med koppar från den tidigare västportalens dörr.

En stor inre förnyelse inleddes 1799 med så kallad gravrannsakning. Generellt uttalades att Var och en i allmänhet borde övertalas till det förnuftiga beslutet att från all begravning i kyrkan avstå och sedan sådant blivit gjort, skall golvet överallt sättas i vederbörligt stånd. Fram till 1815 igenfylldes samtliga gravar inne i kyrkorummet. Det befintliga golvet av gravhällar och tegel ersattes med plank. Epitafier som suttit på kyrkorummets pelare borttogs så bristfälliga att man befarade att de skulle falla ner av sig själva och förorsaka någon olycka. Dessutom revs södra sidoskeppets allt bräckligare läktare. Kyrkans yttre förändrades vid samma tid genom att yttertaket efterhand spåntäcktes, då kopparen skadats vid stormar. De alltmer rostangripna gallerfönstren reparerades, några byttes ut helt.

Nästa stora förnyelse, verkställd 1899-1901 efter arkitekt Gustaf Petterssons program, var genomgripande för både exteriör och interiör. Långhuset fick en ny granitsockel, stora delar av befintligt fasadtegel utbyttes och fönsteröppningarna utvidgades. Istället för 1600- och 1700-talens gallerfönster murades nygotiska tegelmasverk, som inramade blyinfattade rutor av färgat katedralglas. Nygotikens ideal styrde även omgestaltningen av södra portalerna och tornet, som fick en hög spira rest ovanpå befintlig huv, samt småtorn i hörnen. På ytterväggarnas strävpelare restes småtorn, vilka skulle motsvara dem som funnits före branden 1757. Östra gaveln återfick ett fönster, som gjordes trekopplat och med glasmålning. Yttertaket täcktes med skifferplattor lagda i mönster.

Ännu mer förändrades kyrkans inre, vars valv och väggar nyputsades och fick dekorativa målningar. Pelarna mellan mitt- och sidoskepp fick sina tegelmurar frilagda. Trägolven från 1800-talets början revs ut, undergolv av betong göts och belades med polerade kalkstensplattor. 1600- och 1700-talens slutna bänkkvarter ersattes med öppna bänkrader.
Västra läktaren och norra sidoskeppets läktare revs - orgelverket flyttades ner till norra sidoskeppet. All målning skrapades av från predikstolen som nydekorerades och fernissades. Ett nytt, fristående altare murades av tegel, på framsidan och gavlarna täckt med kalksten från Yxhult. Altarprydnad och altarring nytillverkades av ljus ek.

På 1930-talet skedde en mer begränsad förnyelse, då altarprydnaden minskades till förmån för glasmålningen i bakomvarande fönster. I norra sidoskeppet iordningställdes en dopplats.

1963 återfick kyrkan en orgelläktare i väster, byggd efter ritningar av arkitekt Gösta Lilliemarck. Hela konstruktionen var modern, med bärande betongpelare vars ytor sandblästrades och slipades. Orgelverket fick en rent modernistisk utformning, en kontrast till kyrkorummet i övrigt. Arkitekt Lilliemarck anlitades även fyra år senare, då vapenhuset nyinreddes. Dess tidigare putsade tak kläddes med furupanel, nytt tegelgolv lades och väggarna slammades tunt så att murverket kan urskiljas. Glasade dörrpartier sattes upp mot västportalen och kyrkorummet, istället för tidigare panel och pardörr.

Vid kyrkorummets senaste större förnyelse, 1978-79, tillkom ett fristående altare och lösa knäfall. Sekelskiftets altarring borttogs då, men det murade altaret fick av praktiska skäl vara kvar. Valvens och väggarnas målningar rengjordes med bröd. Golvvärme installerades under bänkar och kor.

Yttertakets skiffer som legat sedan 1900 ersattes med kopparplåt vid en stor omläggning 1978-79. Samtidigt lagades fasadmurarna och fönstren kompletterades med yttre skyddsglas.

Kyrkobyggnaden omfattar ett medeltida, treskeppigt långhus under koppartäckt sadeltak, en medeltida sakristia med låg utbyggnad gjord 1691, tresidigt kor i öster tillbyggt 1684-86, samt västtorn tillbyggt 1780. Ytterligare senare tillägg är tornspiran, de fyra små hörntornen och de tolv små spirorna på långhusets tak, alla tillkomna 1901.

Tornet har sin ursprungliga sockel av vald sten i ojämna skift, medan övriga kyrkans sockel av mejselhuggna granitblock tillkom vid reparation 1899-1901. Murarna har uppförts av tegel med kärna av gråsten i gjutverk. Strävpelare ligger i förband med korets och sidoskeppens murar.

Äldsta fasadteglen skiftar i högrött och storleken varierar, liksom skiftläggningen. Likartat är korets 1680-talstegel, tillverkat på det för Kristine kyrkobygge inrättade tegelbruket i Rankhyttan. Rundbågsfriserna utmed sidoskeppens takfall utgör en återstående medeltida tegelornering, liksom de cirkelformiga blinderingarna på sakristians gavelröste. Annars förekommer stora avsnitt maskinslaget tegel, jämnare till storleken och ljusare till färgen, från lagningar 1901 och senare.

Fönstren är rundbågiga, med masverk av tegel och blyinfattade rutor av katedralglas, delvis dekorerade. De fick sitt utseende vid ombyggnad 1899-1901, då även runda fönster upptogs i tornet och över den ena av södra sidans portaler. Numera finns dessutom yttre skyddsglas.

Till kyrkan leder tre ingångar, en i väster genom tornet och två på södra långsidan. Tornets rundbågiga portal - huvudingången som tillkom 1781 - har en bred omfattning av putsrustik, krönt med fronton. Ingångsdörrarna är beslagna med kopparplåt med drivna ornament - tillverkningsåret 1785, Falu brinnande berg och ett bergslagsmärke. De båda södra ingångarna har rundbågiga öppningar i fem språng, av formhugget, delvis glaserat tegel. Dörrarna här är klädda med nitad kopparplåt.
Vapenhuset har sedan förnyelse 1967 takpanel av klyvsågad, ljust laserad furu. Väggarna är vitslammade. I golvet ligger tegelplattor samt en fris av grå, hyvlad Gustasten. Såväl mot kyrkorummet som mot ytterdörren finns glasade vindfång inramade av kopparklätt stål.

Kyrkorummets tre skepp täcks av inalles 19 stjärnvalv, med profilerade tegelribbor och rika stjärnmönster. Valvens anfanger har formen av tunna, utdragna pelare med skråavslutning nedåt. Tio åttasidiga tegelpelare skiljer mittskeppet från sidoskeppen. Pelarnas murverk frilades vid arkitekt Gustaf Petterssons omgestaltning 1899-1901. Sedan dess består även valvkappornas och de övre väggytornas släta putsytor, dekorerade i klara färger på gulaktig botten. Brun oljefärg har målats på de nedersta väggfälten, i överkant avgränsade med en meanderbård. Målade dekorer inramar även fönsteromfattningarna. I fönstren sitter blyinfattade rutor av färgat glas och längst upp glasmålningar. Södra sidans ingångsdörrar täcks på insidan av spåntad, fernissad panel och ornerat järnsmide.

I mitt- och sidogång ligger ett kalkstensgolv från 1898-1901, bestående av kvadratiska, omväxlande bruna och grå plattor. I koret och ett avsnitt framför bänkskärmarna ligger grå kalksten från 1979, i ett mönster av stora åttkantiga plattor och små kvadratiska. De öppna bänkraderna från 1898-1901, på fernissat brädgolv, är av mörkbetsad furu, med spåntade paneler i ryggarna och snidade gavlar. Utmed långväggarna står bänkar med spegelindelade ryggar. I norra sidoskeppet hänger en före detta altartavla från 1780: Professor Jonas Hoffmans målning som framställer Jesu korsfästelse, med förgyllt ramverk av P L Ljung.

Predikstolen längst fram på mittskeppets norra sida är av mörkbetsad ek, med skurna orneringar och snidade statyetter. Korg och ljudtak tillverkades 1617-18, men utsmyckningen har förändrats flera gånger sedan dess och den ursprungliga målningen är borttagen. Uppgången tillkom 1899-1901.

Orgelläktaren i väster byggdes 1963 i modernistisk stil efter arkitekt Gösta Lilliemarcks ritningar. Den vilar på två betongpelare med sandblästrade och slipade ytor. Barriären och orgelfasaden är helt plana, utförda i lackad ek. Bakomvarande rum i tornet används av kyrkomusiker och kör. Dessutom finns mindre arbetsrum.

Korets valv är rikare dekorerade än övriga kyrkorummets. Väggarnas höga, brunbetsade väggpaneler i nygotik uppsattes 1899-1901. Mitt i står ett altarbord av kalksten, från 1978-79, med framförvarande lös altarring. Bakom kvarstår det tidigare altaret från 1900, murat av tegel nära östra gavelväggen och täckt med kalkstensskivor. Altarprydnaden är i ljus, oljad ek, med skulpturer snidade i vitbok och lönn. Gavelväggen upptas av ett högt trekopplat fönster med en glasmålning som framställer Jesu uppståndelse. Angränsande längst fram i södra sidoskeppet finns plats för kören. I norra sidoskeppets främre del har ett sidokapell för dop inretts med lösa stolar, ett litet altarbord i trä, samt medeltida dopfunt av uppländsk kalksten.

Sakristian mitt på norra sidoskeppet är till sin västra del medeltida, täckt med två kryssvalv. Golvet är belagt med ekparkett. Möblerna från 1900 tillverkades av falusnickaren Axel Johansson. Över detta rum finns en kryssvälvd läktare av medeltida ursprung, gapskulle, som öppnar sig mot kyrkorummet. Läktarbarriären av mörkbetsad furu uppsattes 1900. I sakristians östra del, tillbyggd 1691, är ett kupolvalv slaget och i nordost finns ett litet altare.