Sturehovs slott

Sturehov föregicks av den medeltida byn Averhulta, vars fyra gårdar förvärvades av Svante Stensson Sture kring 1500-talets mitt. Den långa markhävden har lämnat efter sig ett öppet landskapsrum med Sturehov strategiskt placerat i förhållande till odlingsmark och vatten. Egendomens namn Sturehov framkommer i källor från 1600-talets senare del. Befintliga träflyglar härrör från denna tid.
Statssekreteraren Johan Liljencrantz förvärvar Sturehov 1778 i syfte att göra gården till sitt sommarresidens. Han lät anlita en av tidens främste arkitekter, Carl Fredrik Adelcrantz, som fick i uppdrag att skapa en modern huvudbyggnad. De två 1600-talsflyglarna sparades men fick nya exteriörer som i stil anpassades till huvudbyggnaden. Den äldre karolinska anläggningens grundstruktur fick leva vidare genom att huvudbyggnaden placerades på den äldre huvudbyggnadens källarvalv och att ekonomibyggnaderna fick samma placering som den äldre fägården nordväst om mangården. Den förmögne Liljencrantz hade möjligheter att bygga upp anläggningen på kort tid, och 1781 stod huvudbyggnaden av allt att döma färdig. Ett par år senare avbildas anläggningen med trädgård och nyplanterad allé.
År 1899 slutade den privata tiden när Sturehov köptes av Stockholms stad för att trygga vattentäkten från Bornsjön till Norsborgs vattenverk. Till en början utarrenderades gården, men efter första världskriget började Sturehov förfalla. En period var manbyggnaden ett barnhem. Stockholms stadsfullmäktige beslutade 1954 att iståndsätta herrgården, vilket hade inletts 1951 med restaurering av norra flygeln under ledning av arkitekten Erik Fant. Stadsfullmäktige anslog drygt en miljon kronor ur B. A. Danelii donationsfond för det fortsatta arbetet. Efter Fants död tog Nils Sterner över som restaureringsarkitekt som till sin hjälp hade konservator Sven Dalén. I flyglarna valde man att ta fram 1600-talets bemålade bjälktak vars dekor restaurerades. Trädgårdsarkitekten Sven Hermelin restaurerade parken och alléerna. Herrgården kunde invigas sommaren 1959 som då blev tillgänglig för allmänheten.
Källa: Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen Stockholm, 2017-12-05, nr 4321-27579-2012.