Drömparken är placerad mellan Enköpingsån och den gamla stadskärnan. På 1700-talet utgjordes området av ängsmarker som tillhörde staden. I början av 1900-talet kom området att tas i anspråk av nya järnvägen, Enköpings hamn Enköpings järnväg, och ett nytt stationshus invigdes på platsen 1906. Spåret och stationshuset revs efter järnvägens nedläggning 1976. Området omvandlades till en park som då bestod av öppna gräsytor med några större träd samt gång- och cykelstråk.
I början av 1980-talet togs nya strategier fram för Enköpings kommuns parkverksamhet. Bland annat började perenner användas som en del i att berika parkernas upplevelseuttryck. Växtmaterialet utnyttjades för att skapa upplevelser och dynamik där perenner ingick som en viktig del. Begreppet fickparker introducerades till Sverige och Enköping. Fickparkerna kännetecknades av en stark rumslighet skapad av en bland- och flerskiktsplantering med en stark egen karaktär. Fickparkerna fick oftast inga eller minimala gräsytor och därför lades särskild omsorg på de hårdgjorda ytorna.
Drömparken ritades ursprungligen av den holländske trädgårdsarkitekten Piet Oudolf år 1995 och kom att bli hans första publika trädgård och uppdrag utomlands. Han fick förfrågan av Enköpings stadsträdgårdsmästare Stefan Mattson som vid en studieresa till Holland träffade Oudolf och de båda kom att samtala kring ett gemensamt intresse för perenner. Oudolf var plantskolist som drev upp perenner och Mattson erbjöd honom att rita en park i Enköping. Drömparken kom till och namnet sattes utifrån Oudolfs bok om sina perenner Dream plants.
Piet Oudolf hade naturen som förebild och ansåg att det vilda och mer orörda landskapet borde lyftas fram. Att arbeta med vilda, naturliga växter i finstämda färgkombinationer blev en helt ny stil inom trädgårdsarkitekturen, en stil som kom att kallas New Wave Planting eller nya perennvågen på svenska. Ett kännetecken för Piet Oudolfs design är att växtens form är överordnad dess färg, han menade att om en växt ser felplacerad ut beror det på att formen är fel. Är formen på växten rätt stör det inte om färgen sticker ut.
Perennerna i parken skulle vara så underhållsfria som möjligt och vara vackra hela året. Växternas mognad, åldrande och vissnande var något som skulle tas tillvara i planteringarna. När det var dags för växterna att gå in i vintervila var bladformer, höstfärger och fröställningar viktiga för både parkens utformning och underhåll.
För att parken ska få behålla sin vinterskrud klipps inte perennerna ned på hösten. Detta tankesätt har sedan använts i Enköpings alla parker och har inspirerat många andra kommuner att ta efter.
Platsen för Drömparken valdes för sitt centrala läge och för närheten till frekventerade gång- och cykelstråk där enköpingsborna skulle ges möjlighet att upptäcka och följa parkens dynamik under året. Själva anläggandet genomfördes 1996, ansvarig var stadsträdgårdsmästare Stefan Mattson och arbetsledare var landskapsarkitekt Lars Johansson.
De flesta av de nya perennerna fanns inte att tillgå i de svenska plantskolorna, de beställdes därför från Piet Oudolfs egen plantskola, 12 000 plantor levererades bestående av 220 olika sorter. En av flera utmaningar var att välja växter som skulle tåla det kallare klimatet i Sverige, många perenner behövde bytas ut redan efter den första säsongen.
Parken har utökats i flera omgångar där större delar gjorts om och lagts till. Piet Oudolf ritade den första utvidgningen som anlades utmed Ågatan under 2002 och 2015 anlades en tredje del, den som är placerad mot kulturhuset Joar Blå. Det finns idag ungefär 300 olika sorters perenner i parken och de är planterade i stora sjok som återkommer på flera ställen i anläggningen. Parkens stora träd bevarades vid anläggningen och skapar skuggigare områden med egen karaktär. I takt med att träden växer samt att de kommer behöva bytas ut på grund av vitalitet, behöver vissa anpassningar av växtmaterialet ske över tid. Det handlar om platser som med trädens tillväxt blir både skuggigare och torrare.
Omkring 2008 tillkom i en av Drömparkens bokrundlar konstverket spelande av skulptören Rune Rydelius. Under 2010-talet har ytorna i gamla delen renoverats för att återfå sitt ursprungliga utseende.
Enköpings kommun hade, vid tiden för parkens uppkomst, som mål att varje stadsdel och kransort skulle ha en egen park. I Enköping finns i dag drygt 20 parker och Piet Oudolfs Drömparken anses vara kronan på verket. Enköpings parker är ett grönt kulturarv som uppskattats av Enköpingsborna och som satt staden på kartan, inte bara i Sverige utan även internationellt. Enköpings parker har blivit en del av Enköpings varumärke.
Källa: beslut om byggnadsminnesförklaring, länsstyrelsen Uppsala län, 2024-09-06, dnr 432-1729-2015.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
