Singö kyrka

Interiören präglas precis som exteriören av restaureringen som utfördes på 1960-talet. Ombyggnaden innebar en återgång till ett i stora drag ursprungligt utseende. Den då frilagda timmerstommen finns fortfarande framme i alla utrymmen utom den gipsinklädda sakristian.

Tornets bottenvåning fungerar som vapenhus och utgör kyrkans enda entré. Rummet saknar fönster och är ett mörkt genomgångsrum med trappa till klockrummet och kyrkovinden. Väggarna av liggtimmer är obehandlade och mellan bjälkarna syns tätning av mossa. De fyrkantiga hörnstolparna är svartmålade precis som trätrappan. Den släta, takpanelen är rödmålad med enkel svart anslutande takfotslist. Ytterporten är blåmålad invändigt precis som pardörren in till kyrkorummet. Färgsättningen härrör från restaureringen 1964.

Kyrkorummet har trots stora fönster och en väl tilltagen takhöjd en sluten intim karaktär. I de öppna timmerväggarna exponeras stommens ursprungliga konstruktion. Där syns både spår efter bearbetning och konstruktiva samband som hörnknutarnas sammanfogning. Väggarna av omålat liggtimmer bär tydliga spår efter äldre ljus avfärgning, av vilken merparten avlägsnades 1964. Vid samma tillfälle tätades väggspringorna mellan bjälkarna med infärgat kalkbruk. Korsarmarna kompletterades också med den gråmålade bröstningen i anslutning till de grå väggfasta träbänkarna.

Takvalven har till stor del ursprunglig vitmålad brädpanel med kontrasterande enfärgade blå mittfält. De lackade brädgolven förenar hela interiören. Bänkinredningen från 1964 består av enkelt utformade slutna kvarter vars blå bottenfärg har detaljer i rött och svart. Orgelläktarens barriär har samma enkla form och färgskala som bänkarna, men härrör troligtvis från den äldsta tidens inredning, före 1895. Anslutande läktarpelare är kvadratiskt utformade med enkelt avfasade hörn upptill. Pelarna är omålade medan läktarens släta undersida är vitmålad. I södra hörnet under läktaren finns orgelläktarens trappa samt ett anslutande modernt förrådsutrymme med två nya spegeldörrar. Samtliga snickerier är målade i en ljust grå kulör varav nyare delar i anslutning till förrådet är utförda med ådringsmåleri. Orgeln från 1941 är enkel till formen och målad i samma ljusgråa nyans.

I koret tronar det praktfulla medeltida altarskåpet från 1400-talets slut som skänktes till kyrkan på 1700-talet. Skåpet står uppställt i öster på träaltaret bakom den rundade altarringen med svarvad balustrad, både altare och altarring är från 1895. Predikstolen är en gåva från den gamla moderförsamlingen i Häverö och härrör åtminstone från1699, men kan vara ännu äldre. Ingången till sakristian, invid predikstolen, har en äldre patinerad spegeldörr. Sakristians nordvägg är dold bakom väggfast skåpinredning, i vilken de gamla bänkkvarterens dörrar fungerar som skåpluckor. Övriga väggar är klädda med gipsskivor. I östväggen finns en igensatt dörröppning som endast var i bruk under åren 2002-2006.

Singö tillhörde Häverö församling långt in på 1700-talet. Enligt skriftliga källor hade ön under denna period ett litet träkapell. Kapellet finns omnämnt redan i slutet på 1500-talet och var troligtvis beläget i Söderby, på ungefär samma plats som den nuvarande kyrkan. Singö fick en egen kyrkogård först 1713 och inte långt därefter, 1753, stod dagens kyrka klar. Den småskaliga kyrkan har sedan dess fungerat som öns hjärta.

Singö kyrka är en korsformad träkyrka som uppfördes under åren 1750 - 1753. Den ursprungligt anlagda planen är bibehållen och består av ett mittskepp med korsarmar i nord och syd, ett tresidigt kor i öster, torn i väster och en sakristia i vinkeln mellan koret och norra korsarmen. Träkyrkans knuttimrade fasader var inledningsvis frilagda, men redan 1787 kläddes hörnen in med brädor. Knutlådorna avfärgades med tjära i kontrast till fasaderna som vid samma tillfälle rödfärgades.

Nästföljande stora restaurering 1895 innebar en radikal omgestaltning av kyrkan. Både exteriören och interiören avtäcktes med vitmålad stående pärlspånt. De ursprungliga rakt avslutade fönstren ersattes av rundbågiga träfönster. Tornets ljudluckor omformades till öppningsbara blindfönster av samma rundbågiga form och bottenvåningen kompletterades med två regelrätta blindfönster. Tornfasaderna avdelades med en tandad mittfris och avslutades upptill med tympanonfält. Stora delar av kyrkorummets inredning förnyades. Slutna bänkkvarter med ådringsmålade dörrar byttes mot öppna bänkar. Predikstolen restaurerades hårt och vitmålades.

1922 ersattes takens asfaltbestrukna papp av den nuvarande skivplåten. Tornets takfot återställdes till rakt utförande efter en period av bruten siluett. Vid samma tillfälle avlägsnades tornfasadernas två nedre blindfönster. Både den brutna takfoten och blindfönstren härrörde från ombyggnaden 1895.

Vid den senaste stora restaureringen 1964-65, återställdes kyrkan till ett utseende som utgick från tiden före 1895. Ombyggnaden genomfördes under ledning av arkitekt Hans Westman. Pärlspåntpanelen från 1895 avlägsnades både ut- och invändigt. Utvändigt ersattes den gamla panelen av rödfärgad locklistpanel. Invändigt återskapades interiörens ursprungliga utseende genom att timmerväggarna åter lämnades framme. Befintlig äldre avfärgning avlägsnades med syfte att skapa en trären interiör. Inredningen förnyades återigen och färgsättningen knöt an till tiden före 1895. En ny dopfunt av Singömarmor ritades av Hans Westman.

Dagens exteriör är i stort sett oförändrad sedan 1960-talet. Timmerfasaderna är inklädda med rödfärgad locklistpanel och slät hörnpanel. Sockelpartiet av slätmurad tuktad gråsten har markerade, koniskt formade hörn. Kyrkans enda entré i tornets västfasad är utsmyckad med klassiskt inspirerad portik. De kraftfulla svarta portarna med svällande profilering flankeras av vitmålade pilastrar och ett tympanonkrön. Samtliga fönster härrör från 1964 och formgavs med tanken att efterlikna kyrkans ursprungliga rektangulära öppningar. Fönsteruppsättningen består av sju höga vitmålade träfönster med småspröjsade bågar och svartmålade enkla brädfoder. Sakristian har ett litet småspröjsat träfönster i öster. På tornet, i höjd med klockorna, finns tre svartmålade träluckor i liv med fasaden.

Kyrkans branta takfall är belagda med skivplåt enligt äldre mönster med enkla ståndfalsar och jämna tvärfalsar, direkt på underliggande brädpanel. Takfoten har rakt utskjutande vitmålad brädning. Avvattning finns endast på tornet och är där diskret utförd som fotränna med nätt stuprör som ansluter till långhustakets södra fall.

Taklaget är intakt från 1700-talet och består av takstolar med handbilade bjälkar, sparrar och hanband. Centralt i mittskeppets takstolar finns nedåtgående järnstag. Innertaket kunde inte beskådas från vinden, då det är dolt under isolering. Långhusets takstolar har på senare tid blivit förstärkta med brädor, dels på bägge sidor om hanbanden och dels mellan motstående sparrar som stödgivande strävor. De enkelt utförda förstärkningarna kontrasterar till det i övrigt gedigna timmerhantverket.