Viste

I NA-beskrivningen anges att Stenbackens sameby är av hög ålder och sträcker sig tillbaka "ända till traditionernas värld, flera hundra år tillbaka". I gamla tider hade Stenbackens sameby sitt lagfarna skatteland ända mot Pedikån, där de gränsade ihop med Lappträsk Lappskatteland. Det rådde fiendskaåp ända till blods mellan dessa samebyar, och följande tradition nedtecknades av Herbert Wigenstam i samband med NA-inventeringen, berättad av samen Johan Lundström, Glommersträsk/Stenbacken, och Bengt Nilsson, Järvträsk-Storholmen:
"Det var lapparna som bodde på V sidan Järvträsket (och i Stenbacken), samt Lappträsklapparna (nuvarande Moräng) som hade Pedikån till gräns för sina betesområden (Lappskatteland). Men renarna gick ju över ån från båda sidor, och på grund därav uppstod gränsintermezzon. Lapparna från de två byarna blev mer och mer ovänner, och till slut blev dom dödsfiender. Så de beslutade på var sitt håll att nedgöra varandra med trollvapnen. Järvträsklapparna var dock så pass kloka, att de togo skydd. De kröpo upp på Ljuslid-flygget, där det är som en "skyttevall". Men Lappträsklapparna gick över på sydsidan Vithatt-flygget, och de blev skjutna (med trollskott, ty det var c:a 2 km. mellan dem) varenda en. Det var 6 man som blev skjutna där, och de lär vara begravda någonstans nedanför flygget i Vithatten, på bergets SV sida.
Detta drama lär ha hänt under tiden 01-Hansa bodde här på sydvästsidan Järvträsket. 01-Hansa var far till Mattes-Olsa, och dom härstammade från Malå.
Som Sjul-Larsa berättade, hade lapparna härifrån (Järvträsket) färdats utöver mot Bredträskliden. På kvällen hade Lappträsklapparna kommit med sina renar på sydvästsidan Vithatten, gjort upp eldar och låg vid dessa. Då det blev mörkt började kriget mellan Ljusliden och Vithatten. (Troll-)skotten dånade som åska hela natten, och dom fick sitta uppe hela tiden. Det var under sarvtiden på hösten, detta hände. På morgonen, när Järvträsklapparna tog ihop sina renar, laxerade varenda ren. De körde sina renar till Stenbacken, till rengärdan där, och skulle slakta några renar. Men renköttet dög ej till människoföda, på grund av att renarna varit alldeles vettskrämda hela natten.
Detta drama skall ha hänt omkring 1860 (troligen betydligt tidigare, Wigenstams kommentar ??) enligt berättaren.